Sidi Larbis samlade duetter

Duetten har alltid intagit en framträdande plats hos Sidi Larbi Cherkaoui. Liksom musiken som oftast rör sig mellan indisk folk, japansk-koreansk traditionell, syrisk-sefarad men också korsikansk folk.
Under titeln 4D har koreografen samlat fyra duetter Matter (från Origine), Pure (från TeZukA), Sin (från Babel) till vilka också har sällat sig Faun som är ett beställningsverk från 2009 av Sadlers Wells In the Spirit of Diaghilev.
Trots att det är samma tema som återkommer i alla fyra duetterna känns de helt olika. Det är också det som är dess styrka. Tiden rinner vidare och de olika dansarna som hunnit bli något av koreografens egna
ikoner, återkommer i flera av verken. Med sin expressiva rörelsevokabulär lyckas de öppna våra ögon för detaljerna i den extremt raffinerade dansen, somligt med en nästan klassisk sensualitet, annat med akrobatiska inslag som ger dem en slags rå, animalisk styrka.
Temat är konflikten mellan Eros och Thanatos, instinkten om överlevnad men också den destruktiva passionerade upplevelsen mellan två förälskade som båda försöker dominera varandra omedvetna om att
relationen tar skada. En dialektisk utveckling som sker enligt temat syntes-antites där dansarnas gester framkallar en slags okuvligt vital energi som sätter sin prägel på alla verken.
Relationen mellan två personer, en man och en kvinna, om hur dynamiken uppstår för att bilda en slags osmos som formar vår identitet som individ. För att visa hur två dansare kan få oss att känna detta intensiva ögonblick har också Faunen blivit en duett där Debussys orkesterverk går i dialog med Nitin Sawhneys indiska flöjtmusik med elektroniska inslag.
Som om tidsdimensionen upphört och där faunen får sällskap av en nymf som båda möts i en slags post-apokalyptisk danssekvens. En erotisk drömvision med starka romantiska förtecken där nyfikenhet och
sexuell lust möts i några intensiva ögonblick. Ett stämningsmåleri som inte bara genom musiken lockar oss in i Mallarmés symbolistiska dikt utan ger oss en ny tidsdimension samtidigt som en strävan till en ny estetisk frihet i dansen. Då som nu.
Matter handlar om kulten kring konsumtionssamhället med alla sina klichéer. Lika många från Västvärlden som Orienten. Daisy Phillips karikerar fritt på orientaliska danser medan Kazutomi Kozuki hennes orientaliske danspartner som först uppträder som en passiv android instängd i ett lurvigt djurskinn men som han sakta frigör sig från medan Phillips utför en sensuell elegant dans där händerna förvandlas till allt från öronhänge till speglar, medan fötternas orientaliska danssteg associerar till allt möjligt från flygplan till strykjärn.
Bakom på en bildskärm kan vi samtidigt följa hur en kvinna duschar med sina graciösa gester medan hon ständigt reglerar vattenstyrkan. När den sociala konformiteten verkar ha nått sin kulmen börjar Kozuki jaga runt för att anskaffa en mängd elektroniska prylar som i slutscenen blir till en slags moderna gudomligheter som skapar ensamhet mellan de båda parterna som i slutändan framträder som två hjälplösa offer för konsumtionssamhället.
Liknande tema återkommer i Pure som handlar om hur två kroppar möts, en man och en kvinna, men där båda försöker försvinna för att uppnå ett slags rent tillstånd som visar sig ouppnåeligt. Medan hon med en svart pensel kletar ned sin kropp för att få den att försvinna ingriper mannen genom att hela tiden försöka tvätta henne ren med en trasa, men märkena består. Ett taoistiskt tänkesätt som berättar om hur vi söker renhet utan att lyckas eftersom våra tankar är avkopplade från själen.
Valtari är uppbyggd med musik från den isländska rockgruppen Sigur Rós som spelat in en video som Cherkaoui fick i uppdrag att göra en koreografi till. För projektet valde han ut en av sina favoritdansare James O`Hara som tillsammans med den lika skickliga australienska dansaren Nicola Leahey utför olika danssekvenser i ett apokalyptiskt fabrikskomplex där allt talar om undergång. Dansarna klättrar runt på de mest utsatta platser för att nå varandra som om de vore Adam och Eve innan jordens undergång. En animalisk modern danssekvens som alluderar på Faunen som också dansades av James O’Hara och som koreografen därför valde att lägga till som extra inslag.

Ann Jonsson