Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Nostalgisk verklighetsflykt

2013-10-01

Fakta:

Namn: Come Fly Away
Koreografi: Twyla Tharp
Musik: Frank Sinatra-evergreens
Ensemble: Den Kongelige Ballet samt Chris Minh Doky med band.
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene
» http://www.kglteater.dk

Den Kongelige Ballet har just mottagit en stor donation på 50 miljoner kroner från Annie & Otto Johs. Detlefs’ Fonde. Pengarna är öronmärkta för att producera fem nya baletter under de kommande säsongerna. Den generösa donationen är en efterlängtad ekonomisk förfriskning i tider när det råder brist på resurser för baletten, som just har påbörjat en mycket mager säsong med få nyuppsättningar. Annie & Otto Johs. Detlefs Fond är inte någon ny ekonomisk bekantskap för baletten , den har tidigare sponsrat Det Kongelige Teaters produktioner av Den Gyldne Hane, La Bayadere, Nøddeknækkeren och alltså nu senast den jazziga premiären: Come Fly Away av den amerikanske koreografen Twyla Tharp.
I Come Fly Away är scenen på Det Kongelige Teater förvandlad till en svagt upplyst och rökfylld nattklubb. Längst bak på scenen böljar tjocka velourgardiner som ramar in föreställningens stora och välspelande jazzorkester under ledning av den världsberömda dansk-vietnamesiska jazzbassisten Chris Minh Doky. Nattklubben är befolkad med 50-tals pinup-brudar, femme fatales, charmörer och fyllon. Frank Sinatra är också närvarande i form av sin mjuka barytonstämma, till vilken jazzmusikerna spelar upp. Det är som att vara på en äkta New York-klubb eller mitt i en Hollywood-film under mitten av 1950-talet. Det är en flott och stämningsmättad scen, som verkar autentisk och professionell.
På nattklubben, som ångar av sex, får vi följa en liten grupp som är ute och busar. Handlingen består således av korta fragmentariska möten mellan etablissemangets gäster. Känslorna människorna emellan är inte djupa. Det är dansgolvets, barens och berusningens snabba tändningar som gäller. Här handlar det inte om överväldigande känslor och kärlek till livets ände, så som vi har upplevt det i sagobaletterna. På nattklubben möter vi den blyga bartendern Marty, dansad av en sann showman: Charles Andersen, som sprudlar av dansglädje. Den amerikanska kårdansaren förstår att sälja sig själv och får här ett välförtjänt genombrott. När ska han utnämnas till solist? Kompaniets verkliga stjärna, Alban Lendorf, visar, att han kan annat än klassiska steg, lekande lätt klarar han av alla akrobatiska hopp samtidigt som han uppvaktar flertalet av nattklubbens damer. Babe är dock hans favorit, hon dansas kokett av amerikanska Amy Watson, som ömsom spelar dyrbar diva, ömsom ett lättlurat offer. Också hon har showen i blodet och behärskar väl Twyla Tharps crossover koreografi. De kvinnliga dansarna besväras av de höga klackarna som bromsar flowet i dansen, men för övrigt klarer kompaniet fint forvandlingen från klassiskt balettkompani till showdance. Faktisk är Den Kongelige Ballet det första balettkompani som provar på att dansa Come Fly Away, som hade premiär 2009 i Atlanta med titeln Come Fly with Me. År 2010 reviderades föreställningen och flyttade till Broadway under titeln Come Fly Away.
Det är verkligen en perfekt titel för Come Fly Away utgör en nostalgisk verklighetsflykt tillbaka till 50-talets till intet förpliktigande glitter och glamour. Frågan är bara vad vi år 2013 ska göra med den behagliga och oproblematiska eskapismen? Det Kongelige Teater måste naturligtvis tjäna pengar, och det kommer den att göra med Come Fly Away, för den är helt galen i Frank Sinatras smöriga evergreens, det medryckande tempot och det festliga ljuset och skimret av färger och den underhållande showdansen på högklackade skor, som man känner igen från tv’s Let’s dance. Come Fly Away är en självklar kassasuccé, som utan tvivel vill attraherar helt nya publikgrupper till Det Kongelige Teater. Och detta kanske är det allra mest glädjande i denna fint polerade nostalgi-tripp.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser