Inte så skrämmande

Skrämmande förfalskningar är (förmodligen) det (tänkta) svenska namnet på detta lilla verk. Men förfalskning heter på tyska Fälschung och ordet ”verfalschung” finns inte. Eller är det en lek med orden? Original oder Fälschung oder Kunst var den tyska postmoderna målaren och fotografen Sigmar Polkes diskussion om den småborgerliga konsten; han gjorde en serie ‘falska’ Rembrandtmålningar.
Sigmar Polke gjorde också en målning som är en parafras på Malevitj Svart och vit, med titeln Höher Wesen befahlen: rechte obere Ecke Schwarz malen! (högre väsen befaller: måla övre högra hörnet svart). Koreografen Marie Fahlin och bildkonstnären Filippa Arrias arbetar med ”genom koreografi reproducerbart måleri som presenteras i en iscensatt komposition” i Welds krypta och refererar främst till Hilma af Klint, men också Malevitj, via Polke. Marie Fahlin och Filippa Arrias möts och återskapar med drypande penslar Hilma af Klints spirituellt laddade cirklar och serien Svanen.
Men detta färg- och rörelserika verk är inte det minsta kusligt, bara stillsamt redovisande och en grundlig tur in i Hilma af Klints bildvärld för vår post-postmoderna tid.
Färgen droppar och skvätter, armarnas stora cirkelrörelser ritar tecknen som får förandligade innehåll à la Klint. Marie Fahlin är förtrogen med rörelsen, dess riktning och räckvidd, hon målar vackert med händer och fötter. Filippa Arrias arbetar på målmedvetet och intensivt med hela kroppen, med penslar och svampar, jobbar, jobbar. Fahlin i svart och Arrias i rött låter svart och vit svan växa fram, häller droppvis rött, orange, gult, guld, vitt på transparanta plastflak, som fixeras med andra pålagda flak.
Unheimliche Verfalschungen är en del av det konstnärliga utvecklingsprojektet Unheimliche Verbindungen (Skrämmande förbindelser) vid Konsthögskolan i Stockholm, där Arrias också är lektor.
Skrämmande, kusligt? Slående, möjligen. Konstuttrycken hänger ihop; det plastiska finns hos bildkonsten såväl som hos danskonsten. Action-painting är lika mycket modernism i efterkrigstiden som den dans som är jämnårig.
Det finns något nästan rörande milt och inkännande hos de två konstnärerna, pytsarna med sina färger, det utrullade vita papperet på golvet, ögonkasten mellan dem som synkroniserar rörelser, moment, projiceringar. Man tittar gärna på. Man tänker lite på Hilma af Klint och konsthistoriens stora hjul som vrider sig med tiden. Mer kan jag inte säga.

Tidigare publicerat på Expressens scenbblogg 16/9.