Dansant plasticitet

Vita clownmössor, röda tyllkjolar och illgrönt slime dallrande i händerna. Claire Parsons känsla för distinkt färg och form är slående. Flera verk för barnpublik har hållit sig nära konsthistorien och stil från en viss epok, som Hej Robert om Rauschenberg eller Jag tänker Rolf om konstamlaren och mecenaten Rolf de Maré. Senast var det Moderna Museets utställning Picasso/Duchamp som fick en pendang i den liksom grönblommiga Fyra flickor, mycket fritt efter Picassos pjäs med samma namn.
Nu finns ingen sådan anknytning, men en lätt och lockande cirkusdoft. Nycirkusdoft, för att vara exakt, vilket får kropp med Viktor Gyllenberg som är just nycirkusartist. Det innebär att han till synes obesvärat jonglerar med tre klarröda bollar eller skälvande klumpar slime, men han har också den dansanta plasticitet som Parsons koreografi kräver. Mira Björkman rullar en stor körsbärsröd tyllkjol som ett klot helt nära publikens små fötter – och man får nudda, känna. Till och med blåsa de små chiffongdukar som i finalen dras upp ur en av de tre röda kjolarna.
Det komiskt undrande allvaret i den dansande clownernas blick, den märkliga miljön med sina röda bulliga former – Parsons skapar komplext men relevant, okänt men fängslande för den unga publiken.
Ögonfröjd och musisk lycka till (den visserligen slitna men här ovanligt passande) Nino Rota. Bland annat. Väl komponerat och fint avvägt men det korta mellanspelet med en liten lektion i bakom, under, framför kunde nog utgå. Här finns tillräckligt mycket roligt och fint att titta på när dansen talar alldeles själv.

Visas på Zebra Dans och på turné. Föreställningens längd: ca 30 min, ålder: 2-6 år.

Texten är tidigare publicerad 23/9 på Expressens kulturblogg.

Margareta Sörenson