Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

I spegelns landskap

2013-09-22

Fakta:

Namn: Spegeln – Kairos
Koreografi: Eva Ingemarsson
Musik: Dan Tommi Hildén, Niklas Rydén
Ensemble: Dansare/aktörer: Anna Alci Bergström, Juli Apponen, Tobias Rudåker
Plats: Atalante, Göteborg
» http://www.ataante.org

Inom danskonsten har spegeln en laddad position. På väggen i balettsalen eller studion är den ett ständigt närvarande instrument för korrektion och självkritik.
Men speglar oss gör vi alla. Vad är det vi ser? Hur stämmer den yttre bilden med vårt inre? Koreografen Eva Ingemarsson anlägger i sin, nu påbörjade, nya trilogi ett filosofiskt reflekterande perspektiv som utnyttjar konstnärens förmåga att möta och stå ut med sin egen bild.
I Spegeln – Karios förs åskådarna in i ett magiskt sammansvetsat scenkonstverk, närmast ett tillstånd att försjunka i. På Atalantes scen har scenografen Dan Tommie Hildén med hjälp av Monique Wernhamns rumsliga gestaltning rest en tältliknande labyrint. Allt omsvärmas av Viktor Wendins fantastiska ljussättning där diskokulan framkallar en rymd av reflekterade fragment. Niklas Rydén och Dan Tommie Hildén förhöjer det visuella med en tät ljudbild, dominerad av klirr och droppande klanger. Med filmprojektioner kan aktörerna dubbelexponeras, eller spela mot sig själva. Tekniken har Ingemarsson prövat tidigare, men sinnligheten i mötena överraskar på nytt.
Rösterna från de tre aktörerna bildar övergången till denna spegelvärld. Deras nakna berättelser återger sköra och smärtsamma bilder av livet. I labyrinten har de varsitt rum. Juli Apponen rör sig med långsamma balanser och krasande ljud i Skärvornas flod. Den rinner från väggen ut över golvet. I Svarta sjön sitter Anna Alci Bergström som Narcissus försjunken i sin egen spegelbild. Dansarkroppens möte med sina egna rörelser i spegelform skapar nya, hisnande dimensioner av dans och blir kvällen starkaste inslag.
Tenoren Tobias Rudåker speglar sig i Porträttgalleriet. Hans mjuka stämma lyfter över hela labyrintlandet, men det är i mötet med den egna bilden som ömheten djupnar till en åkallan.
Alla rörelser är minimalistiska. Det återhållna och precisa återspeglas även hos publiken. Maximalt 24 personer per föreställning förs i grupper med en ledsagare genom spegellandet och vi skrider andäktigt fram, som i procession. Så skör är den reflekterande stämningen i rummet.

Spelas t o m 17/10.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 20 september 2013

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser