Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Måleri som övning

2013-09-19

Fakta:

Namn: Unheimliche Verfälschungen (Ohyggliga förfalskningar)
Koreografi: Av och med: Marie Fahlin och Filippa Arrias
Plats: Weld, Stockholm
» http://www.weld.se

Men utgångspunkt i idén om ett genom koreografi reproducerbart måleri har koreografen Marie Fahlin och konstnären Filippa Arrias satt upp föreställningen Unheimlische Verfalschungen. De har utgått från frågeställningar kring relationer mellan koreografi och måleri för att söka möjligheter till översättning och dialog mellan medierna. Frågeställningarna förankras i konstnären Hilma af Klints verk, en konstnär som var verksam under tidigt 1900-tal och som använde spiritism som konstnärlig metod. Hon valde att inte visa sina verk för en publik och inte förrän 20 år efter hennes död skulle omvärlden få ta del av hennes skapelse. Detta har laddat Hilma af Klints verk med en mystisk aura som här samverkar med att hon arbetade föreställande och abstrakt med svanen som motiv. Ett roligt inslag i Fahlin/Arrias föreställning är att de parallellt med arbetet med svanen lyckas skapa flera målningar som ger sken av att vara verk av modernismens abstrakta mästare.
De inleder föreställningen sittande bakom varsin liggande målarduk, de blundar och samlar sig, sedan doppar de händerna i skålar med färg och börjar droppa på dukarna. De använder hela kroppen för att lägga på färgen och koreografens och konstnärens olika arbetsmetoder blir genast synliga. Fahlin arbetar med rörelsen som för färgen till, och över, duken, Arrias arbetar med färgens rörelse på duken. När Arrias använder gummiskrapa för att dra ut den svarta färgen förs tankarna till Janine Antonis verk Loving Care från 1993 då hon målade golvet med hjälp av hårfärg och sitt eget hår. Och så är det i föreställningen, konsthistoriska referenser dyker upp, och försvinner. Nästa tillfälle när jag får en sådan känsla av släktskap är när Fahlin liggande på golvet och med hjälp av händerna målar på en stående panel. Hon sträcker kroppen för att nå längre, så långt som är möjligt, och jag tänker på Carolee Schneemanns performanceverk Up to and Including Her Limits från 1973 där Schneemann tecknade så långt från kroppen hon kan nå, fäst i en klättersele.
I nästa moment i föreställningen tecknar Fahlin/Arrias av en projektion av Svanen, Nr 1 på scenens fond. De separerar de två panelerna de tecknat på för att lägga färg till teckningarna och deras arbete projiceras tillbaka på fonden där de låter svanarnas ta form och mötas på nytt.
Genom föreställningen är det tydligt att svanens rörelser har fått fäste i aktörernas kroppar och när de till tonerna av I can’t get no satisfaction har utfört en serie orange-rosa-vit-röda målningar där de häller och stryker ut färgen alldeles vid publikens fötter drar sig Arrias tillbaka för att börja måla på fonden. Ovanpå häll-och-stryk-målningarna utför Fahlin en svanedans där dansarens hela explosiva kraft är låst i höften och händerna fladdrar med stela handleder runt höftpartiet. En dans för alla de oförlösta svanarna i balettens historia.
Föreställningen avslutas med att Arrias har målat upp Svanen, nr 17 på fonden och Fahlin skjuter tre välriktade skott i en anda av Niki de Saint Phalles Tirs (shooting paintings). En utmärkt avslutning.

Malin Ståhl

Fler Recensioner

Annonser