Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Pippi Långstrump-filosofiskt

2013-09-18

Fakta:

Namn: Vitt rum, röda flätor och sol
Koreografi: Dorte Olesen och Lucas Svensson
Författare: Dorte Olesen och Lucas Svensson
Ensemble: Sara Ekman, Alexandra Göransson, Lillemor Hjelm, Mats Granath & Jonas Örknér
Plats: Månteatern i Lund
» http://www.manteatern.se/

Inför premiären på Vitt rum, röda flätor och sol tittar jag i mina små Pippi Långstrump-böcker av Astrid Lindgren, som jag har kvar sen barndomen, en med titeln Pippi Långstrump går ombord med habila teckningar utan information vem som gjort dem. En annan av Lindgrens böcker, Pippi Långstrump i söderhavet har mer stringenta teckningar med kraft och lekfull energi.
Konstnären som gjort dem heter Ingrid Vang Nyman, och det är henne som dans/performanceföreställningen Vitt rum, röda flätor och sol handlar om.
Vi i publiken som sitter runt en arenascen full med plastfjädrar som liknar snö, möter Ingrid Vang Nyman i fem dansare och skådespelare samt en livfull docka. Ingrid ser ut precis om Pippi, sin mest populära och välkända tecknade figur.
Alla fem har något slags strumpa för ansiktet, så att de liknar  en docka och  samma röda flätor som står rakt ut- en symbol för Pippi som rebell mot konventionen. De har kjolaktiga vida shorts i glada färger, rött,gult, grönt, blått och svart. Det blir en föreställning i ”anarkistisk barndoms-action”, där de fem Ingrid talar med sig själv/varann, utvecklingen går fram och tillbaka, hit och dit.
Ingrid är hon som ritar världen, som bestämmer när det skall snöa, vad som skall hända- barnets fantasi som allmakt inför  vuxenvärlden/ känsla av vanmakt.
Mamman som hon älskar är både här och där, ibland förvandlad till en ko- om nu Ingrid bestämt det. Fantasins skapande kraft som enda sättet att leva/överleva.
Föreställningen utgår från en fantansi om konstnären Ingrid Vang Nymans sista dagar i livet i ett snöigt Köpenhamn inför julen med julpynt, hennes känsla av utanförskap, glädje, sorg  och det egna konstnärsskapet,  fantasin, skapandet, tecknandet, på papper med färgpennor, rita och berätta- det enda som räddar henne från att gå under.
Med repetitiva rörelsemönster, omtagningar, hopp och skutt, dansar och ramlar de fem på den mjukt snöiga scenen om och om igen. Ibland går någon på alla fyra och råmar som en glad ko.
Ett jag i fem olika delar/kroppar/ gestalter som slåss med sig själv, ibland skapar man musik genom att slå på klassiska skrivbordslampor i 1950-talsstil, som blir till atonala rytminstrument.
En bisarrt rolig och annorlunda performance där Ordet slåss/står mot Rörelsen, med månne medvetet (?) orytmisk rytm i dialektisk form. Där föreställningens underetxt skulle kunna vara frågor som ”När blir man vuxen? Hur vet man att man lyckats med sin konst/arbete/ambitioner?
Ett ”svar” i föreställningen  skulle kunna vara att man har alla sina åldrar i sig, som sk ”vuxen”? Men att barnet i den vuxne tar över när känsla av övergivenhet blir tydlig. De fem på den vita fjädriga scenen skapar en dynamisk helhet, fem gestalter blir  till en enda kropp, som det svänger om i detta allkonstverk av dans,rörelse,text och musik.

Spelas på Dansstationen i Malmö och Månteatern i Lund under september och oktober. Föreställningen turnerar även i södra delen av landet under Salto festivalen samt vidare under våren i mars och april.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser