Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Med mycket hjärta

2013-09-07

Fakta:

Namn: C(h)œrs
Koreografi: Alain Platel
Ensemble: Le Ballet C de la B
Plats: La Monnaie, Bryssel
» http://www.lamonnaie.be

Redan i första scenen i C(h)œurs, Alain Platels senaste verk, är budskapet tydligt. Allt handlar om hur människan på olika sätt försöker överleva. De existentiella frågorna går hand i hand med det politiska i en värld där individualismen lyckats döda varje form av solidaritet.
Under föreställningen hör vi röster som skanderar politiska slogans samtidigt som man förklarar hur olika politiska manifest misslyckats och hur de rika länderna bara ser på medan de flesta av jordens befolkning dör av fattigdom. Ord och fraser som hörs med jämna mellanrum, som en kör någonstans ifrån.
Men C(h)œurs handlar också om hur kroppen blivit alltmer bräcklig, utelämnad i sin ensamhet. Under tiden som den här föreställningen tillkom höll den arabiska våren på att bryta ut och vi
bombarderades via olika TV-kanaler dagligen med bilder som blev alltmer outhärdliga. Döda barn som man bar runt med, skor och kläder som kastas överallt – en förtvivlad människomassa, indignerade utelämnade åt sig själva. Bilder som också återkommer i föreställningen.
Första scenen är lika outhärdlig som vacker. En ensam man, med ryggen vänd mot publiken men vars huvud är osynligt. Sakta för han undan den vita klädnaden som täcker hans överkropp, sticker upp sina
spretande fingrar samtidigt som vi hör tonerna från Verdis ”Dies irae”. Med en naken kropp som påminner om en expressionistisk målning av Francis Bacon avlägsnar han sig sakta mot fonden där han blandar sig med kören, en oformlig massa av ett sextiotal körsångare och ett tjugotal statister klädda i alldagliga kläder men alla bär en röd tyglapp på bröstet i höjd med deras hjärtan.
”Om ni vill skjuta så skjut här”. En referens till den syriska motståndsrörelsen som använde detta tecken för att utmana regimen. Två små barn springer runt som om de söker efter sina föräldrar. Plötsligt hör vi kören sjunga utdrag ur Wagners berömda ”Pilgrimskör” innan allesammans skyndar fram mot publiken för att slänga av sig sina ytterkläder. Ett berg av slitna klädnader som kommer att följa oss föreställningen igenom.
I början representerar kören människomassan som tillsammans försöker förändra sin tillvaro medan dansarna representerar de enskilda individerna som på olika sätt försöker slå sig fria. Samtidigt som kören under föreställningens gång verkar upplösas framträder den enskilde individen allt tydligare. Det är i konfrontationen mellan dessa som spänningen uppkommer.
Alla har sina budskap som de bär med sig på olika plakat. Den ena kämpar för en bättre skola, en annan för de homosexuellas rättigheter. För att visa att alla har sin egen personlighet låter koreografen var och en komma längst fram och säga sina namn.
Trots att gruppen upplöstes finns körverken kvar påminnande oss om
de revolutioner som pågick kring 1848 i olika delar av Europa, tiden då de skapades. Folk då som nu levde på hoppet om en bättre värld. I vilket ögonblick kan musik framkalla kollektiv hysteri? Är det då individen förlorar sin egen personlighet och smälter samman i ett kollektiv som den här uppsättningen så träffande formulerar det?
Lika mycket Verdi som Wagner, de båda körverkens tonsättare, var själva djupt politiskt engagerade. För att påminna oss om hur lätt Wagners undersköna körverk missbrukats av nazistregimen hör vi hur delar av kören rusar runt med häftiga fotstamp bakom oss i korridorerna
samtidigt som vi hör resten av kören, stående bakom oss i salongen, sjunga ”Heil! könig Heinrich! Heil!”, Wagners berömda kör ur Lohengrin som fick publiken att för ett ögonblick skälva.
Visst är den vacker. Lika vacker som en samlad folkmassa, verkar koreografen mena. För visst är allt ljuvligt vackert. Bild efter bild, scen efter scen förför inte bara med musiken utan alldeles särskilt med en fantastisk dans som bör gå till historien som det själsligt mest uttrycksfulla som en nutida dansare lyckats framställa. Av de tio dansarna av nio olika nationaliteter har flera redan dansat i kompaniet.
Under ett offentligt möte med Platel inför premiären i Bruxelles berättar han att hans intention alltid varit att visa det mänskliga lidandet. Något som vi alla delar. Men detta lidande är paradoxalt samtidigt en hyllning för livet. Dansen berör oss med sina spastiska, konvulsiva rörelsemoment, upprör våra känslor samtidigt som vi konfronteras med en annan verklighet. Människor som kämpar med sina
hysteriska anfall, grimaser, nervösa ansiktsryckningar, spasmer, konvulsioner, sina vidöppna munnar ur vilka kommer märkliga ljud. Gränserna mellan det normala och det onormala, mellan människa och
djur, har aldrig känts mer vagt.
– Jag vill självfallet inte imitera mentalt utvecklingsstörda utan det som intresserar mig är att se hur deras rörelser kan uttrycka våra egna sorger, känslor inför lidande och annat som finns i vårt omedvetna som vi konfronteras med dagligen. Då orden inte räcker till kan dansen
kanske förmedla något. Vi är alla lika och bär inom oss en massa
atrociteter som historien visar men också sköna ting. Mina koreografier, som somliga kallar ” spasmodiska ”, innehåller lite av de båda. Ur detta framträder en slags skönhet tack vare de virtuosa
dansarna. En slags utopisk vision om en mänsklig harmoni där alla våra fel och brister försvinner.
Den här föreställningen, berättar han, har vuxit fram i två etapper. Den första i Gent där han bjöd in alla som ville att under fyra månader varje lördag förmiddag mötas och tillsammans träna, lika
mycket sång som dans. Etthundrasju personer av alla åldrar mötte upp, också två barn men som kom att bytas ut i Madrid (föreställningen hade där sin urpremiär vid Teatro Real 2012). Ett femtiotal av statisterna följde med till Madrid där dansarna mötte upp tillsammans med dramaturger och ett sjuttiotal körsångare från Coro Intermezzo från Teatro Real. Samtliga fanns också på plats i Bruxelles. Bara orkestern hade bytts ut mot La Monnaies egen.
Dansarna bär ömsom vita ömsom röda kläder som de hela tiden skiftar som för att påminna om att kärleken hela tiden finns där medan den mänskliga renheten symboliseras av den vita färgen. Till tonerna av Verdis musik lyckas dansarna med sina krampaktiga kroppar framkalla en slags romantisk rörelsevokabulär som trots bräckligheten känns lika djup som underskön. I en duett nystar två kroppar in sig i varandra och utför en akrobatisk dansscen, hela tiden med sina vidöppna munnar. Ben, armar verkar här blandas in med resten av kroppen i en konstellation av mänskliga känslor. Kärlek, lidande, sorg, hopp verkar här upplösas. Dansen är lika mycket golvnära som med häftiga lyft som lika snabbt upplöses och verkar förenas med varandra utan att vi alltid hinner med att följa det hela i detalj. En slags expressiv nyromantisk vision där kroppar möts, älskar för att stunden efter skiljas och gå enskilda vägar, hela tiden sökande någon mening med existensen.
Wagners musik som ju känns ännu mera fysisk blir till en paroxysm av rörelser där dansarna kastar sig mellan varandra, sliter runt som i hysteriska anfall. En slags primitiv dans som lockar tankar till en slags modern dionysisk dans. Wagners berömda i olika sammanhang missbrukade körverk känns plötsligt levande som om de skrevs just nu.
En kuslig upplevelse som många i publiken verkade ha svårt att uthärda! En jätteapplåd till allesammans!!!

Alla erbjuds fri on-linestreaming av hela föreställningen 10 -30.9 på
www.lamonnaie.be/en/mymm/

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser