Finstämt utbyte

Bossing Images är en serie evenemang organiserade av Jess Dorrane (Montreal) och Antke Engel (Berlin) som startade 2012 på NGKB Berlin. Bossiness kan översättas ungefär till ‘kaxighet’. Evenemangsserien handlar om bildens makt, om queerkonst och om politik. Genom evenemangen vill Dorrane och Engel skapa ett ramverk för att undersöka maktrelationer inom konstproduktion och i evenemangen initialiserar de möten mellan tre deltagare, två fysiska personer och ett konstverk. I mötet vill de låta konstverket flyttas bortom sin ‘objektform’ och bli en aktiv och jämställd deltagare i mötet.
Den 19e juni organiserades Intimate Procedures som ett möte mellan Tejal Shahs videoverk Between the Waves och Wu Tsang och Andrea Thal på Iaspis projektrum i Stockholm. Publiken hade först möjlighet att se Between the Waves då den visades två gånger innan performancet startade. Wu Tsang och Andrea Thal väljer att möta konstverket i ytterligare en screening, med sig själva som röster både i relation till och inom verkets handling. Tejal Shahs video visar kvinnor utklädda till ett slags enhörningar som utför olika handlingar, både vardagliga och avvikande. De tar plats i landskapet på ett sätt som placerar dem lite bredvid det som tryggt kan definieras som mänskligt. De rör sig över ruiner, dansar på sopberg, tvättar varandras skräpkostymer i havet, målar ett mangroveträsk vitt, utför sexuella handlingar gentemot varandra. De etablerar ‘den andra’ både i person och plats, och de visar upp det lockande och frånstötande i ett oavbrutet flöde. Tsang och Thal låter sina röster och kroppar agera med videon, med sättet vi tittar, med vad vi är ute efter, och hur vi möter eller förnekar våra begär. De lägger till, förändrar och kopierar.
De börjat med att vända projektionsduken 90 grader så att publiken träffas av videostrålen rakt i ansiktet, sedan speglar de videon tillbaka på väggen via CD-skivor och vi visas glimtar av den förvrängda videon omgiven av färgspektra. Sedan följer de videon i ett finstämt utbyte, där de ger publiken en sorts ledtrådar till vilka de är när de läser texter från replikkort, placerar sina skuggor projicerade på filmduken i aktiva relationer till videons enhörningar. De lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida om det övertydliga, både i narration och i sin fysiska interaktion. De tillbringar ganska långa, men väl avvägda, stunder med att titta på videon tillsammans med publiken, de vrider skärmen så vinkeln ändras och de flyttar den ca 30 cm åt sidan så vår blickvinkel ändras endast en aning. Genom hela performancet (mötet) aktiveras frågan om vårt tittande, vårt begär att de-chiffera och förstå, – hur mycket får vi veta, vad får vi inte veta? Vad bidrar jag själv med där jag sitter i min publikstol?
Kvällen avslutas med ett samtal, där publiken bjuds in i en stor cirkel med konstnärerna och organisatörerna för att tala om verket och innebörden av procedur och dess tillämpningar.

Malin Ståhl