Balett med nya utmaningar

Den Kongelige Ballets nya kreativa initiativ har blivit till en fantasifull och underhållande föreställning, men själva koreografin haltar.
Det sprudlade av dansglädje och det var full fart på energin när Corpus – Den Kongelige Ballets nya kompani i kompaniet för första gången intog scenen i december som en del av jul-Hübberiet. Den gången var det med ett väldigt lyckat abstrakt verk skapat av dansarna i samarbete med Corpus två ledare och koreografer, solisten Tim Matiakis och kårdansaren Esther Lee Wilkinson.
Nu presenterar Corpus sin första helaftonsföreställning, We’re not waving…we’re drowning (Vi vinkar inte vi drunknar), det är en helt annan sorts experimenterande som är mer showpräglad och teatralisk. Energin, entusiasmen och den kreativa gnistan är det inget fel på i den collageartade och på många sätt underhållande föreställningen där 45 dansare ända från aspiranter till solodansare finns med på scenen. Men Tim Matiakis och Esther Lee Wilkinsons koreografi är i många av inslagen alldeles för tunn och ointressant.
Tematiskt griper föreställningen med den tragikomiska titeln vitt omkring, sig och sätter bland annat fokus på balettens tillstånd. Helt konkret ställs det frågor om hur man kan göra dansen mer intressant och attraktiv för hela landets befolkning, när solodansaren Gitte Lindstrøm i rollen som talkshowvärdinna, intervjuar före detta kulturminister Uffe Elbæk på scenen. Och intervjun kommenteras på ett mycket humoristiskt och rent kroppsligt sätt av fyra svartklädda dansare bakom den före detta ministern. Han har bland annat tidigare luftat tankar om att stänga Gamle Scene på Det Kongelige Teater, där baletten håller till.
Men föreställningen rör sig också kring livets stora teman som död, kärlek, sex och krig i sitt kollage av olika och stämningsfulla universum. Starten är härlig där Morten Eggert och Christian Hammeken som engeln Gabriel och Daniel kommer svävande ned från himlen och talar till det döda publiken. Bäst fungerar på det hela taget inslagen med endast en eller två dansare som till exempel. Kizzy Matiakis’ smidiga kantiga solo på golvet till Nancy Sinatras Bang bang, my baby shot me down eller Tina Højlund och Nicolai Hansens följsamma duo till Basia Bulats Little Waltz. Och Alexander Stæger är en mycket övertygande desperado i sitt solo till Mikael Simpsons Det var en lørdag aften, innan man släpper loss krigets maskulina ensembledans till Steve Reichs pågående stråkkvartett WTC 9/11, komponerad till minne av 11 september.
Många av de övriga ensembleinslagen bär prägel av mycket väsen för ingenting. I gengäld var det en skojig idé att ha pausinslag i foajén, där modeskaparen Monsieur Erik alias Erik Aschengreen presenterar dansarna i en rad extrema teaterkostymer.
Aftonen igenom förnimmer man dansarnas engagemang och glädje över de nya uttrycksmöjligheterna, och det råder inget tvivel om att Corpus är ett bra och uppfriskande initiativ. Men de skickliga dansarna, som absolut förstår sig på att gå in en roll, ska både för deras egen och publikens skull få ett bättre koreografiskt material material att arbeta med.

Vibeke Wern