Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 30 november 2020

Ett spell i tidens anda

2013-06-10

Fakta:

Namn: Cosi fan tutte
Regissör: Michael Hanneke
Musik: Mozart
Plats: La Monnaie, Bryssel
» http://www.lamonnaie.be/

Mozarts sista opera Cosi fan tutte (med libretto av Da Ponte) i regi av den österrikiske Oscarsbelönade cineasten Michael Haneke blev en lika spydig som skämtsam komedi där kvinnorna får sig en smäll som naiva leddockor. Otrohet, cynism, godtrohet laddat med erotisk spänning som Mozarts medryckande musik lyckas fånga på kornet. Så misogynt att man under tidigare epoker avstod från att visa den. Som så ofta hos Mozart handlar det om sociala och sexuella
motsättningar.
I den här uppsättningen verkar Haneke vilja visa att ingenting har ändrats. Kvinnorna låter sig förföras och bedras och cynismen består fast i båda lägren för i botten är vi ganska lika. Idag handlar det mer om svårigheter att kommunicera, våld mellan parterna som ibland urartar i handgripligheter, generationsmotsättningar och konflikter som uppstår i mötet med nya kulturer.
Allt utspelar sig inom lyckta dörrar i en högreståndsmiljö där kören, klädda som på Mozarts tid parvis paraderar runt på en terrass, minglar, omfamnar varandra för att minuterna efteråt försvinna bara för att återkomma en stund senare i sällskap med en ny partner. Ett slags ” Fanny Games ” som känns som om det kunde utspela sig i vilket garden-party som helst av idag. Körens fysiskt aktiva roll pekar här
på ett nytänkande. Gestiken känns dessutom naturlig som för att få ossi publiken att känna oss direkt delaktiga. Den högtravande oratoriemodellen verkar lämna plats åt en mera teatral framställning där text, musik och gestik flätas samman på ett mera naturligt sätt.
En nivå nedanför terrassen utspelar sig själva handlingen i ett jättelikt rum där enda rekvisitan består av en lång soffa, en öppen spis och en spegelvägg bakom vilket barskåpet döljer sig. Den strama puristiska dekoren med en sublim ljussättning skänker en skulptural inramning åt helheten vilket får de olika karaktärerna att framträda mera tydligt.
De båda systrarna Dorabella och Fiordiligli klädda i moderna kläder trippar här runt på sina högklackade skor och drömmer om att snart återse sina båda förlovade som plötsligt blivit inkallade till militärtjänst, helt ovetande om att det bara är ett spel av husets herre. I stället dyker två nya killar upp och försöker förföra dem. Mustaschprydda och med långa färgglada band runt huvudena som skall få
tjejerna att tro att de är utlänningar som plötsligt kommit för att erövra dem. Två rika albaner sägs det som ser lika naiva som bortkomna ut. Förvandlingsscener som på bästa commedia dell´artemanér avlöser varandra som de inblandade parterna helt ovetande blir del i.
Husets cyniska värdinna, Despina, här briljant framförd av den svenska sopranen Kerstin Avemo, bär en vit silverglänsande kostym som anspelar på Harlekinfiguren. Ibland sätter hon på en röd näsa och ställer till med en mängd skämtsamma upptåg för att driva intrigen framåt. ”Man kan leva utan kärlek men inte utan älskare.” sjunger hon spydigt för att få de vilsekomna ungdomarna att nappa på kroken.
Librettot må kännas banalt och enfaldigt men den musikaliska tolkningen och de enskilda sångarna är inga pappersfigurer utan äkta människor av kött och blod vilket gör att spelet bakom orden känns levande. Att låta kvinnorna framträda som männens slagträ hör till filmens klassiska hit men att som här visa att vi duperar varandra lite till mans kändes lite utgnatat som sensmoral.
Särskilt spännande är att man lyckats få de olika aktörerna att uttrycka sig med sina egna personliga rörelser. Inte minst blir man imponerad av hur flera av de berömda ariorna utförs i de mest omöjliga positioner. Liggande på sofforna, på golvet eller hopkrupna i något hörn där vi minst förväntar oss dem.
Samtidigt som operan idag med hjälp av teatern, video, film och spännande scenografiska inslag försöker förnya sig är man förvånad över att nykomponerade operor med dagsaktuella motiv lyser med sin frånvaro. Mozart sägs ha komponerat en opera nästan med blixtens hastighet men varför skall det ta så lång tid idag?

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser