Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 24 september 2020

Jordnära våroffer

2013-06-01

Fakta:

Namn: Café Müller/Våroffer
Koreografi: Pina Bausch
Ensemble: Tanztheater Wuppertal
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

”Vilken käftsmäll!”, utbrast kamraten i mitt sällskap när vi lämnade Göteborgs¬operan. Äntligen! kunde vi också ha ropat. Äntligen kom Pina Bausch. Äntligen har Göteborg nått en status som dansstad som gör den attraktiv för det världsturnerande kompaniet Tanztheater Wuppertal. För det är Pina Bauschs legendariska kompani som är här. Koreografen själv dog 2009, men hennes konstnärliga arv genomsyrar fortfarande den västerländska scenkonsten. Gästspelets två verk är båda från 1970-talet, men de har obruten livskraft.
Käftsmällen i besöket är Våroffer. Vilken ära att ha verket här just den dag Igor Stravinskijs musik firar 100-årsjubileum. Den 29 maj 1913 ägde den skandalomsusade urpremiären rum i Paris. Då var Vaslav Nijinskij koreograf och han fick hojta till dansarna i det totala tumult som bröt ut. Vem kunde ana att Våroffer skulle bli en framtida succé och en utmaning för varje koreograf av kvalificerat mått? Vi har sett många uppsättningar genom åren. Senast Marie Chouinards just på Göteborgsoperan i våras. I höst presenterar Göteborgskoreografen Jeanette Langert sin version på Dansens hus i Stockholm.
För premiärpubliken i Paris var verket ett rött skynke. Där börjar också Pina Bauschs koreografi. En ung kvinna ligger på ett rött tygstycke, en klänning ska det visa sig. Den vandrar som en het potatis mellan kvinnorna.
Våroffer berättade ursprungligen om en rit där en ung kvinna offras. Hos Pina Bausch står de kollektiva krafterna i fokus på ett annat sätt. Dansarna drivs av farliga urenergier som människan själv inte verkar rå på.
Rolf Borziks scenografi är ett jordtäckt golv. Dansen är jordnära på alla sätt, kvinnorna bär tunna klänningar som med stigande kroppsvärme blir allt genomskinligare. Männen dansar med bar överkropp och mörka, enkla byxor. Vid närkontakt fäster jorden på den nakna huden. Uttrycket står långt från de färgstarka, folkloristiska dräkter som Nicholas Roerich iklädde dansarna i Paris för hundra år sedan.
Pina Bausch gick målmedvetet sin egen väg. Hon intresserade sig för människan i nuet, oavsett var hon hämtade inspirationen. Det är människan, här i en ytterst avskalad form, men med alla livsavgörande energier aktualiserade, som vi ser på scen.
Oavsett det är en ensam individ, täta grupper eller alla 33 dansarna utspridda över hela den stora ytan, förmedlar koreografin inre krafter som direkt drabbar åskådaren. Tempot växlar mellan snabbt springande och sugande, nästan stillastående rörelser, en fysisk gestaltning av musikens dynamiska dramatik.
Efter slutsolot, på premiärkvällen dansat av Tsai-Chin Yu så den röda klänningen brister, är det inte bara dansaren som är utmattad. Hela publiken kippar efter andan.
Tillsammans med Våroffer spelar Tanztheater Wuppertal ofta Café Müller, även det ett berömt verk. Pina Bausch dansade själv länge kvinnan som stryker utmed väggarna med slutna ögon. Här rör vi oss i minnenas värld, några tar sig drömmande fram, andra röjer vägen bland kaféets stolar. Längtan, möten och avsked formar scenerna. De sex dansarna har ett långt förflutet i kompaniet och ger lysande prov på den erfarna kroppens innerliga energi. Ett underbart avstamp för mötet med Våroffers yngre frenesi.
För den inspirerade som vill se mer av och om Pina Bausch visar Bio Roy påpassligt än en gång Wim Wenders film Pina den 3 juni.

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser