Våroffer för 100 år sedan
Den 29 maj 1913 inträffade den stora skandalen på Théâtre des Champs-Élysées. Den skandal som betraktas som vår konsthistorias största. Det var en mondän publik på närapå 2000 personer som kom till den då mycket moderna teatern, i stram och avskalad stil där uruppförandet av Le Sacre du printemps väntade.
Aftonen började med baletten Sylfiderna, Les Sylphides som den då kallades i koreografi av Michail Fokin till musik av Chopin. En klassiker som redan hade haft sin premiär i Sankt Petersburg på Marinskijteatern 1907 med titeln Chopiniana.
Skandalen inträffade alltså när den pärlbestödda, strutsfjäderprydda, mondäna publiken slog sig ner inför andra akten. Musiken som bar vittnesbörd om all den oro som låg i luften, kommande världskrig, revolution och omstörtande värderingar utlöste en oro hos publiken som tillslut gjorde att dansarna knappt kunde höra orkestern. Koreografen Vaslav Nizjinskij stod i sidoscenen och skrek ut taktarterna till dansarna. Inga lätta takter precis: Sextondelar, trioler, dubbelslag, det hade varit tillräckligt svårt att repetera in stegen efter musiken, och erytmimästaren Dalcroze hade tillkallats till hjälp under arbetet med baletten. Men det mest fantastiska var kanske ändå att dirigenten Pierre Monteux fortsatte att hålla igång orkestern under det larm som pågick och genomförde hela stycket ända till slutet.
Pressen skrev att alltsammans varit ”désagreable” (obehagligt) och barbariskt och den musik som idag attraherar så många koreografer gavs under många år endast konsertant, först under 20-talet började nya koreografiska versioner att ges av dåvarande Ryska Baletten i Philadelphia, då i koreografi av Leonid Massine.
Hur kom det sig att den vid uruppförandet 31-årige före detta juridikstudenten Igor Stravisnkij kom att skriva denna musik? Han hade som student spelat upp ett kompositionsförsök för den 20 år äldre Rimskij-Korsakov som tog honom under sina vingars skydd och introducerade honom i verk av franska kompositörer som Debussy, Frank och Fauré. Dessutom fanns en mängd rysk musik att inspireras av och redan odygdspåsen Fritz utbrott av trumpetfanfarer mitt under julaftonens presentutdelning i Tjajkovskijs Nötknäpparen var verkligen inte den enda källan till abrupt atonalitet.
I februari 1909 gavs Stravinskijs Scherzo fantastique av Petersburgs symfoniorkester, vilket Sergeij Djagilev tog intryck av. Det ledde som bekant vidare till Eldfågeln för Ryska baletten 1910 och Petrusjka 1911.
Idén om en offerdans utvecklades i nära samarbete med konstnären Nicholas Roerich och inspiration av rysk förkristen folklore. Roerich kom också att stå för scenografin som innehåller element som än idag är en del av vissa finsk-ugriska minoriteters folkdräkter från exempelvis Mordvinien, som kristnades så sent som på 1700-talet och där religiösa blandformer än idag är levande.
