Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Det muntliga berättandets lovsång

2013-05-28

Fakta:

Namn: Life and times – Episode 1-4
Regissör: Pavol Liska och Kelly Copper
Ensemble: Nature Theatre of Oklahoma med Medverkande: Ilan Bachrach, Asli Bulbul, Elisabeth Conner, Gabriel Eiben, Daniel Gower, Anne Gridley, Robert M. Johanson, Matthew Korahais, Julie LaMendola, Kristin Worrall och åtta lokala statister
Plats: Göteborgs Dans & Teaterfestival på Backa teater
» http://www.festival.goteborg.se/

Det händer att titeln faktiskt ger täckning för vad mottagaren kan vänta sig av verket. Med Life and times, av och med Nature theatre of Oklahoma, är det så. Gästspelet på Backa teater är det mest spektakulära inslaget i årets Dans- och teaterfestival. Mest för det senare ledet, tiden. Maratonföreställningen varade i nästan tretton och en halv timme – med matpauser.
Men även innehållet går utöver den traditionella dramatiken. Under alla dessa timmar får publiken följa en autentisk livshistoria. En av de två regissörerna, Pavol Liska, bad för några år sedan en medarbetare att berätta om sitt liv per telefon. Det blev tio samtal, omfattande drygt 16 timmar. Allt spelades in och utgör i utskrift manus till Life and times episoder. Ord för ord, med alla upprepningar, stakningar och avbrutna resonemang. Idag är fem episoder klara. Tio, med uppskattad totallängd på 24 timmar, är målet.
Det kan låta som ett utslag av effektsökeri. Men drivkraften är Pavol Liskas och Kerry Coppers intresse för de muntliga berättelserna och den auditiva upplevelsen. Inte för inte hör podkasten till deras löpande verksamhet. Även i Göteborg har de skapat nya (sök på oktheatre.org).
Kristin Worrall har berättat sin historia, men det är Julie LaMendola som tar ton. Och det är Julie vi får följa genom åren. Fast ibland flätas andra namn in, alla har vi en livshistoria. Berättelsen bärs också av hela ensemblen. Kvinnor som män, ensamma och i ensemble, stiger i och ur Julies ord.
Första episoden är sång, en form av modernt recitativ. Julie LaMendolas solo klonas i en flicktrio klädda i skoluniformer. Rytmiska rörelser ackompanjerar. Gunget i knäna bryter ut i större koreografier, som gymnastikuppvisningar.
Scenen är en ren, vit spelplatta med en fond för ljusets färgväxlingar, men berättelsen är otroligt detaljerad. Nästan irriterande, med ständigt backande för att fylla i nya bitar som minnet manar fram. Vid paus har vi bara hunnit till lågstadiet. Men tekniken har effekt, Julies noggrannhet väcker publikens egna minnen. Plötsligt kör mitt medvetande i parallella spår. Julies och mina egna.
Komiken och igenkänningen breddas när Julies värld gör det. Utspelen blir färgstarka. Del två skildrar mellanåldern. Kompisrelationernas formering betonas i ensemblens träningsoveraller. Spelplattan är svart och utan fond, men berättande är ganska likt föregående episod, även om rörelserna får en större roll under diskokulan. Åtta lokalt rekryterade statister förstärker koreografin.
Episod 3 och 4 bryter äntligen mönstret. De körs i svit inramade av pappkulisser som målar upp en borgerlig salong. Agata Christies Mousetrap får låna ut miljö och persongalleri. Penseldragen blir mustigare, nu är det talteater med mystik och dramatiska utspel. Den första menstruationen blir en blodig historia. Tonårsdepressionen tar struptag, tandställningen gnager och sexlivet pockar på.
Del 4.5 betecknar en utbruten, animerad film. Iscensättarnas tanke med olika uttryck blir tydligare. Den nya del fem, som smygvisades på Backa, är en bok med vackra,

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser