Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Utforskning av dansaryrket

2013-05-25

Fakta:

Namn: Thousand Threads 4
Koreografi: Christine Borch: The Body That Comes Tabea Martin: Duet for two dancers Clément Layes: Allege
Plats: Dansehallerne, Köpenhamn
» http://www.dansehallerne.dk

Den fjärde omgången av Thousand Threads 4 föreställningar i Dansehallerne blev ingen höjdare i den annars så utmärkta föreställningsserien. Men lyckligtvis fanns verket Duet for two dancers (2011) av den schweiziske koreografen Tabea Martin på programmet, och hon räddade aftonen tillsammans med sina två framstående dansare Stefan Baier och Ryan Djojokarso. Sistnämda har redan dansat ett verk inför dansk publik, eftersom han deltog i The Copenhagen International Choreography Competition i mars med sit eget skojiga verk balts. Även Tabea Martins Duet for two dancers är ett humoristisk verk, där hon utforskar dans-vokabulären och darsaryrket. Dansarna rabblar en rad med adjektiv som de illustrerar med sina kroppar. Politiska rörelser, italienska rörelser, oväntade rörelser, religiösa rörelser, omöjliga rörelser och så vidare. De skapar tillsammans en mycket underhållande och kul encyklopedi av rörelser. Duet for two dancers handlar också om skillnad och homogenitet. ”I am a dancer and I dance like this”, säger Stefan Baier, och börjar dansa med store rörelser och steg. Ryan Djojokarso säger: ”I dance exactly the same”, och börjar dansa på exakt samma sätt. Märks individualiteten och personligheten i dansen? Stefan Baier ställer sig frågor och säger: ”I doubt if this dance makes any difference at all”. Mot slutet av verket frågar han sig om han överhuvudtaget har valt rätt yrke: ”Since I became a dancer, I sometimes wonder if I chose the right profession”. Och det är lätt att förstå Stefan Baier, för han står samtidigt och svettas ymnigt med sin kollega lyftad med raka armar över huvudet. Att dansa är ett hårt jobb och om man inte ser någon mening med det så kan man ju lika gärna strunta i det. Men vi i publiken kan förstå poängen med dansverket. Vi blir inte bara väl underhållna av Tabea Martins Duet for two dancers, men vi konfronteras även med existentiella och sociala frågor om vår identitet och integritet.
Från Frankrike kom Clément Layes med sin performance Allege (2010). Han kan balansera med ett glas vatten på huvudet, medan han plaskar med vatten på scenen. En klart mer ovanlig än imponerande talang. Det står redan att läsa i programmet. Men vad betyder vattenplaskandet med flaskor, glas, skurtrasa vattenkanna, bord och planta egentligen? Det är en slags allegori, förklarar performancekonstnären själv på bruten engelska. Skurtrasan står för drömmen, vattnet är oceanen, plantan är liv och så vidare. Alegorin är väl uttänkt men men den faller platt när konstnären ger sig på att förklara den i en rapp-monolog, som han inte riktigt minns orden till och som går i snigelfart för att engelska språket uppenbarligen är för svårt för honom. Det skulle kunna fungera och vara skojigt om orden hade falligt snabbt och rytmiskt, men för övrigt har det blivit ohyggligt trist. Och det blev det verkligen. Kanske det fungerar på franska för Clément Layes, men på engelska slutar det hela som förlorad amatörteater.
På programmet fanns också The body that comes (2011) av och med danske Christine Borch. Enligt pressmaterialet undersöker hon hur den kroppsliga smärtan kan uthärdas genom att lyssna till den. Hon skakar kroppen och kravlar runt på golvet och kurrar ihop som en hund eller varg. Med en lång boa av tovad ull som hon snor runt halsen och den nakna överkroppen, liknar hon både djur och människa. Om jag inte hade läst programtexten om verket skulle jag ha trott att det handlade om en varulv eller en kamp mellan det djuriska och det mänskliga. Programmets många fina främmande ord till trots är även denna performance tämligen ointressant och trist.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser