Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Reflektion över dansares villkor

2013-05-24

Fakta:

Namn: Come Back
Koreografi: Doris Ulich
Plats: Atalante, Göteborgs dans och teaterfestival 15, 16/5.
» http://www.festival.goteborg.se/

Fem dansare i övre medelåldern: de är fem personer som bär på varsin högtalare medan de tittar ut på oss i publiken. De står där tills tyngden blir för stor och de måste byta ställning, men de tittar hela tiden ut i salongen. De har varit klassiska dansare under många år och det är självklart för dem att tålmodigt titta rakt ut mot publiken, oavsett hur otympliga sysslor de är satta att utföra.
En efter en tar de före detta dansarna sig friheten att framföra rörelser som tidigare var närmast förbjudna för dem, rörelser som svär mot den klassiska balettens regelverk. De kurar ihop sig, kryper ner mot golvet, stampar och klampar. En dansös skakar och darrar, en svänger axlar och höfter på ett sätt som aldrig blir konvulsiviskt, men som bankar hårt mot den klassiska balettkroppens direktiv och invanda mönster.
Dansarna har tillhört Wienoperans balettkår, människor med ett danskunnande som går långt utöver vad folk i allmänhet föreställer sig, eftersom balettkåren alltid är anonym. Anonymiteten antas innebära att deras kunnande är försumbart, att inte vara solist benämns ofta att inte bli solist – så som man förr sa att någon inte blev gift. Solistyrket och kåryrket är inte enbart två nivåer på en skala, i mångt och mycket är det två olika yrken. Kårdansaren måste svara mot givna krav, en koreograf gör inga eftergifter för en kårdansare som inte klarar vissa uppgifter; en solist kan under vissa omständigheter påverka koreografin så att den svarar mot solistens bästa förmåga.
Att se Come Back i Göteborg skiljer sig troligtvis mycket från att se den i Wien, eftersom Göteborg inte alls har den balettradition som Wienoperans balett vilar på. Uppsättningen är närmast en metaproduktion, som äldre dansare erfar jag mängder av outtalade rereferenser till klassikens ideal och normer. När de här dansarna svänger loss saknas tyngden och dynamiken i den nyvunna friheten, men med vetskap om den klassiskt tränade balettkroppens automatik anammar jag Ulichs frihetssträvan. Klassisk balett omtalas gärna som ett fängelse till följd av stränga regler men, som det också sägs i föreställningen, för den som verkligen arbetat sig till och vuxit in i systemet erbjuds en stor frihet.
Som åskådare kan jag inte finna att friheten är större i de rörelser som presenteras. Problemet är ett annat: mot bakgrund av att klassiken dväljs i en kropp som inte åldras, så måste dessa pensionerade dansare finna ett nytt sätt att förmedla sig till en publik. Uppsättningen har därför närmast formen av reflektion över och en redovisning av olika kroppars förutsättningar och förmågor till alternativa sätt att formulera sig.
I programhäftet uttalar sig dansarna över balettdansarens villkor. Deras erfarenheter är grund för deras reflektioner. På scenen är det snarare åskådarens erfarenheter som ligger till grund för mottagandet och tolkningen av deras rörelser. Det är verkligen ett uppror mot den klassiska kollektivismen och regelsystemet, medan programtexten tar dessa i försvar. Dansarens förhållande till sitt jobb framstår som mycket dubbelt, och i föreställningen tar upproret sig närmast uttryck av ett test, en undersökning: om jag gör så här – vad leder det till? Vad kommer jag åt? Vad innebär det och vilken upplevelse ger det mig?
I Göteborg har den klassiska balettens ideal aldrig fått riktigt fotfäste. För publiken vid Göteborgs Teater & Dansfestival föreställer jag mig därför att uppsättningens främsta mening var att samtliga dansare hade fallit för balettkompaniernas åldersstreck. Rent rörelsemässigt gav Come Back inte så mycket i sin vardaglighet, men sedd mot klassikens bakgrund var den formulerad med sinnrik medvetenhet. För en åskådare som är mest van att se nutida dans, kan den ha tett sig mycket mer begränsad än för den klassiska åskådaren. Att döma av dansarnas egna texter i programbladet, så upprätthåller förhållandena på Wienoperan balettkulturen från kejsardömets dagar. De dansare och den dans, som Eurovisionen visar från Wien varje nyårsdagskonsert, emotsäger inte traditionens självklara dominans. Där serveras vi lätthet och elegans i lekfulla bagateller.
Ulichs dansare visar en odiskutabel scennärvaro och vilja att inte bara ifrågasätta, utan att söka en danstillvaro bortom de klassiska restriktionerna. Den här uppsättningen sätter kropparna i centrum, jag blir mycket nyfiken på vad Doris Ulich kommer att göra när hon släpper den strikt fysiska kroppen och går vidare med de här dansarnas uttryck.

Lotta Harryson

Fler Recensioner

Annonser