Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Enormt raffinerade teatrala illusioner

2013-05-20

Fakta:

Namn: Playing Cards (Spela kort)
Regissör: Robert Lepage
Plats: Théâtre Odeon, Paris
» http://www.theatre-odeon.eu/fr/2013/03/08/jeux-de-cartes-1-pique

Efter att ha arbetat med Sylvie Guillem (Eonnagata), samarbetat med Cirque du Soleil, regisserat Peter Gabriels nyligen genomförda wärldsturné och skapat ett otal multimiljonproduktioner av Wagners hela Ringcykel för Metropolitan Operan i New York, har den så firade, allsidige scenkonstnären Robert Lepage återvänt till det talade ordet med en ny samlig teaterpjäser som han kallar för Playing Cards (Spela kort). Varje del bär ett av spelkortens tecken Spader, Hjärter, Ruter eller Klöver och är inspirerad av de egenskaper som varje sorts spelkort representerar. Enligt Lepage, står Spader för krigsmateriel, och pjäsen utspelar sig vid inledningen av USA:s invasion av Iraq år 2003 i Las Vegas, en plats mellan himmel och helvete. Beställda att visas inom ett nätverk av teatrar runtom i världen (www.theatres360.org ), och den har redan setts på teatrar som Teatro Circo Price i Madrid, the Round House i London, Odéon Berthier i Paris och planeras att visas på Wiens Festwochen och på Tjechovfestivalen i Moskva i juni och kommer slutligen i mars 2014 att spelas på Østre Gasværk Teateri Köpenhamn.
Scenografisk ingenjörskonst formligen triumferar i konstruktionen av vridscenen. Skådespelare och rekvisita tycks uppstå ur intet, som om det vore trolleri, de dyker upp underifrån genom falluckor eller uppifrån som om de trillade ner från taket till exempel en TV-skärm som visar George W. Bush. Bush. Scenen definieras om och om igen: ett casino blir plötsligt till ett hotellrum som blir till en bar, en swimmingpool, en flygplats och till och med en förfalskad irakisk by i öknen som i själva verket är ett träningsläger för soldater strax innan de ska skickas i strid. I dessa spännande scenväxlingar rör sig en multispråklig grupp skådespelare som bara består av sex personer som via ett otal roller formligen skapar underverk. Till exempel den storspelande TV-chefen, det nygifta paret, den franske glamourtypen som botar sin alkoholism, den danske soldaten, Elvis-imitatören, hotellpersonalen – huvudsakligen bestående av illegala invandrare, Den mystiske cowboy som kallas Dick… är allesammans fantastiska.
Men trots alla tekniska och visuella underverk och skådespelarnas triumfer, så är berättelsen i denna ambitiösa show som pågår i närapå två och en halv timme stundtals ganska dålig. Det hela som är resultatet av skådespelarnas samlade improvisationer behöver mer styrka, en tätare dramatisk form, särskilt med tanke på de ämnen som behandlas, sex, våld, och politik. Resultatet blir att de olika historierna – trots att var och en av dem är väldigt gripande, inte lyckas nå berättelsens peripeti och inte göra ett intryck på samma sätt som exempelvis i en av Robert Altmans filmer.

Simona Gouchan

Fler Recensioner

Annonser