Spansk glöd och sprallig humor

Det sprudlar av dans och livsglädje i Den Kongelige Ballets nya uppsättningar av Bournonvilles La Ventana och Kermessen i Brügge.
Det råder alltid en hårfin balans mellan förnyelse och respekt för traditionen när det gäller nya uppsättningar av Bournonvilles baletter. Men denna svåra balansakt är väl genomförd i det nya dubbelprogrammet med La Ventana och Kermessen i Brügge, där respektive Gudrun Bojesen och Ib Andersen debuterar som Bournonville-iscensättare för Den Kongelige Ballet.
Den spanska stämningen i La Ventana får ett effektfullt anslag med en ny café-prolog, där flamencogitarristen Jesper Jordan spelar inför flamencosångaren Hilde Karlsens entré och hon ger med sin vackra stämma uttryck för den unga Señorens hjärteproblem. Men hon ger honom också gnistan att närma sig Señoritan.
Med musikexperten Ole Nørlyng som dramaturg och Jan Sommer som musikalisk arrangör fungerar övergången från flamencostil till Lumbyes och Holms orkestermusik lysande. Uppfinningsrikt gör Gudrun Bojesen balettens ursprungliga första bild med Señoritas berömda spegeldans till en drömbild dansad bakom en slöja. Scenrummet öppnar sig också vackert i den andra bilden till ett livligt spansk torg där dansen på allvar utvecklar med det förälskade paret i centrum.
Till premiären var Diana Cuni kokett och stilsäker som den spanska Señoritan, och Alexander Stæger gav övertygande karaktär åt Señor och hängav sig åt lätta och eleganta hopp. Tim Matiakis sprudlande i fokus i balettens raffinerade pas de trois, flankerad av Lena-Marie Gruber och Femke Mølbach Slot i härlig Bournonville-stil.
Uppenbarligen har Gudrun Bojesen god blick för såväl stil som regi och La Venatana är en elegant start för den nya uppfinningsrika regissören.
Ib Andersen, som idag är verksam som balettmästare i Arizona, är en garvad regissör, men det är första gången han gör en uppsättning av en Bournonville-balett för Den Kongelige Ballet, där han själv som bländande solodansare på 1970-talet dansade Carelis i Kermessen i Brügge.
Precis som i Lloyd Riggins stiliserade version på den stora Bournonville-festivalen 2005, har Ib Andersen rensat ända in till skelettet i sin version, så själva dansen träder fram tydligt. Men det finns fortfarande massor av liv och härlig komik, poesi och fina karakteriseringar i baletten, som hör till Bournonvilles allra skojigaste.
Till skillnad från 2005 års version som var en ganska färglös uppsättning har franska Jerôme Kaplan nu ifört dansarna vackra kostymer med elegant avstämda färger. Eftersom Bournonville var inspirerad av nederländskt måleri har Kaplan hämtat inspiration hos barockmålarna Rembrandt och Vermeer, och i scenografin med torget i Brügge och trådgården hos änkefrun von Everdingen har han material till baletthistoriens tidigare uppsättningar.
Som det unge paret Eleonora och Carelis är Ida Prætorius vacker och musikalisk tillsammans med en fantastiskt väldansande Alban Lendorf i de vackraste fjädrande hopp. Jón Axel Fransson är ett komisk och stor talang som Carelis något enfaldiga bror Gert, och Jonathan Chemlensky stark och karakteristisk som slagskämpen Adrian.
Härlig är Gitte Lindstrøm som änkefrun, som på grund av Gerts magiska ring blir berusad av förälskelse, och Louise Østergaard och Esther Lee Wilkinson skapar skojiga karaktärer som flickorna Marchen och Johanne tillsammans med Lis Jeppesen som deras handlingskraftiga mor.
Både slovanka-dansen och divertissementet med Amy Watson och Marcin Kupiñski som fine stilsäkra solister fungerar glimrande, och hela aftonen fullkomligt vibrerar dubbelprogrammer av dansen och livsglädjen hos Bournonville.

Vibeke Wern