Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 29 september 2020

Virtuosa volter med Göteborgsoperans danskompani

2013-05-08

Fakta:

Namn: 33, rue Vandenbranden
Koreografi: Koncept och adaptation: Franck Chartier Baserat på 32, rue Vandenbranden av Peeping Tom
Ensemble: Göteborgsoperans danskompani samt Eurudike de Beul, mezzosopran
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

– Varifrån kommer akrobaterna?
Den försynta frågan är full av beundran över vad som just har utspelats inför våra ögon. Men det är inga inhyrda akrobater, får jag förklara. Vi har helt enkelt ännu en gång sett Göteborgsoperans danskompani i full aktion. Det innebär dans med allt från full ensemble i virtuosa språng och volter till en ensam dansare stående ödsligt stilla på scen. Precis den spännvidd mellan ytterligheter som dansen av idag kan vara. Och som Göteborgskompaniet behärskar så väl.
Den här gången är det med 33, rue Vandenbranden som dansarna får spänna musklerna. Koreografen och regissören Franck Chartier hör till ”det belgiska dansundret”, den omvandling av samtidsdansen som startade i Belgien under 1980-talet och som kom att påverka hela det internationella danslivet. I Göteborg har vi främst stiftat bekantskap med undret genom Dans- och teaterfestivalen. Göteborgsoperan har på senare år följt upp kontakterna genom att inbjuda flera av de belgiska koreograferna att göra uppsättningar. Det är en klok strategi. Även om dansundrets utövare idag inte alltid har samma sprängkraft som förr utgör de ett konstnärligt sammanhang som förgrenas och driver utvecklingen framåt.
Franck Chartier och hans partner Gabriela Carrizo dansade med flera av de tidiga grupperingarna innan de år 2000 startade sitt eget kompani Peeping Tom.
Göteborgsoperan uppsättning är en specialanpassad version av deras 32, rue Vandenbranden, som fortfarande turnerar efter premiären 2009 och gästspelade på Dansens hus i Stockholm i höstas.
Att Chartier låter ett annat kompani instudera verket är unikt och ännu ett kvitto på Göteborgsdansarnas kvalitet. För publiken är uppsättningen också bingo. Jag skriver ofta om vikten av att låta åskådarna få uppleva dansarnas starka, fysiska uttryck tätt inpå. 33, rue Vandenbranden närmar vi oss bakvägen. Perspektiven är ombytta. Publikgradängerna står på bakscenen. Tätt framför oss utgör en del av stora scenen spelplatsen. Här uppstår för fyra föreställningar den svarta låda för dans med närkontakt som operan längtar efter.
Från den begynnande försommaren ute hamnar vi i vintern igen. Snön ligger likblek kvar, isvinden viner och ruskar om rutor och gardiner i ett par skabbiga husvagnar. Bara en snölykta skänker försonande sken. En ensam kvinna i päls står som fastfrusen. När ett spädbarn gråter bäddar hon om – eller begraver – det i snön.
Utgångspunkten är karg, kall och ödslig. I husvagnarna dyker invånare upp. Detta lilla slutna samhälle långt bortom allt innehåller ett brett spektrum av känslor och relationer. Allt triggat av ödsligheten. Gevären som plockas fram hittar ingen yttre fiende, som längst någon annan i gruppen. Men största faran är det inre hos var och en.
Musiken består av en stämningsskapande blandning, från olycksbådande knackningar och pip till Bach och Pink Floyd. Mezzosopranen Eurudike de Beul styr som en valkyria med särskild relation till det vilda – även bland djuren.
Chartiers anpassning för operadansarna dubblerar alla övriga figurer. När en kvinna damigt stegar ut i pälsmössa och långa stövlar är hon klonad i fem. Hennes maktutövande make delar sig i fyra. Och så fortsätter det kvällen igenom.
Förutom att greppet ger scenen ett myllrande liv understryker det koreografins rytm och fraser. Koncentrationen stillnar kring en ensam kropp, en rörelse upprepar sig med förskjutning i en samling par, eufori – eller förtvivlan – släpper alla loss, högt och lågt. Det är variation och effekter, men inte effektsökeri. Allt fogar sig i en ström av liv.
När två nya invånare, fördelade på fem par, flyttar in är det som om en hel cirkus kommer till byn. Ryggsäcksvolterna får en suggestiv effekt av mängden, humorn sprutar. Och nog behöver vi få skratta mellan varven. Det är ett mörkt och vemodigt liv som avtecknar sig mot snön. Ett gemensamt glatt glidande på isen förbyts snabbt i hårdhänt hantering av varandra. I den starka strömmen av längtan efter kärlek och bekräftelse är kvinnan är alltid utsatt, oavsett om hon tar emot diverse herrbesök, regeras av en man, eller med hjärtat i handen tillber en annan kvinna.
Operan har en Göteborgstradition att förvalta; dansens dramatiska uttryck. Det som en gång befästes i dansteatern av Ulf Gadd och Sven-Erik Goude på Stora teatern, lever idag vidare i nya, internationella former. I 33, rue Vandenbranden sammansmälter ett flerskiktat berättande med ett högt kvalificerat, uppfinningsrikt och utmanade rörelsespråk. Göteborgsdansarna lyfter alltsammans till rent akrobatiska nivåer.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posgten 8 maj 2013

Spelas t o m 14/5

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser