Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Musikaliskt briljant pessimism

2013-05-08

Fakta:

Namn: Lear
Regissör: Stefan Johansson
Musik: Aribert Reimann
Plats: Malmöoperan
» http://www.malmoopera.se/

Aribert Reimann är en av den neo- expressionistiska operans mest betydelsefulla tonsättare. Hans opera Lear som bygger på en reducerad version av Shakespeares drama Kung Lear har nyligen haft nordisk premiär på Malmöoperan.
Det är en lika grym som våldsamt vacker opera som dyker in i den dunkla sidan av människans existens, åldrandet och hennes vanmakt inför orättmätigt lidande och besvikelser. Den musikaliska stringensen är
överdådig och den psykologiska teckningen av vokalpartierna griper oss särskilt eftersom kompositören koncipierat operan med utgångspunkt från rösten.
För att man skall höra alla sångarnas stämmor har man byggt upp själva scenen där handlingen utspelas ovanpå orkesterdiket medan den jättelika orkestern hamnat i det ursprungliga scenrummet.Orkestern innehåller massor av olika instrument där slagverkarna blir lite av orkesterns trollkonstnärer. De skapar illusion av åska så effektfullt att man tror att allt skall braka samman. Hela denna jättelika orkester sitter på scenen halvt dold bakom ett tunt förhänge, som samtidigt tjänar som filmduk för olika bildprojektioner. De är ständigt insvepta i stämningsmättade rökmoln där lamporna på deras stativ lyser som små stjärnor i mörkret. En särskild applåd till dirigenten och orkestern som verkligen lyckades trolla fram den rätta atmosfären. För mig blev det kvällens absoluta hit.
Den musikaliska gestaltningens ogenomträngliga massivitet blir till ett med sångarnas stämmor som sätter avstamp i deras kroppar och som för att överleva inget annat gör än att förinta varandra. Vi dras oundvikligen in i en tragisk ritual som ingen mäktar stå emot. Vår egen förhatliga monstruösa omvärld där krig, förnedring och hopplöshet tagit allt i besittning.
Reimann skrev denna opera så sent som 1978, troligtvis inspirerad av sin egen barndoms upplevelser i Berlin. När Shakespeare skrev sitt drama höll också hans värld på att krossas. ”Du borde inte ha blivit gammal innan du blev klok”, som en av narrarna, den ende som inser den katastrofala händelseutvecklingen, säger under spelets gång. Kanske han menar att vi ingenting kan göra, bara hänga med?
Men ingenting är helt nattsvart utan innehåller också små gnistor av högstämda koloraturer och bitande tenor och barytonröster som gör smärtan lättare att uthärda ofta på en nivå som närmar sig upplösning.
Liksom ofta hos symbolistkompositörer som Debussy och Berg som Reimann har likheter med känner alla sig ständigt utlämnade åt en tragisk fara där hotet är ständigt närvarande och som i slutändan tar formen av en sublimerad gestalt. I den här operan är den mest romantiska gestalten Cordelia, ett till synes bortkommet barn som likt ett skimrande ljus lyser upp tillvaron för sin döende fader Lears dystra ålderdom innan hon själv dör. Romantiken består ju än idag.
De pråliga, kitschiga dräkterna med anspelning på kunglig prakt från Shakespeares tidevarv lyser upp den annars mörka scenbilden. Trots allt har jag svårt att ta dem till mig. Kanske därför att det blev för mycket av siden, tyll och förgyllt. Ett bravorop till körens enkla klädnader som förde oss närmare in i vår egen jeansålder. Är all denna glamourösa utstyrsel möjligen ett behov att förgylla upp vår egen tillvaro som i en dokusåpa? Operan skrevs trots allt så sent som 1978. Stavarna på vilka olika skarabéeliknande väsen med djävulsliknande spröt stack upp och som ibland användes som masker kändes som vassa projektiler inte bara riktade mot dem själva utan stundtals också mot oss i salongen. Som för att visa att alla dessa grymheter hör hemma inte bara i illusionens värld utan också i vår egen verklighet. En underfundig och skickligt framförd opera som ingen bör missa.

visas tom. den 29 maj.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser