Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Efter de sköna konsterna

2013-05-08

Samtalsserien Post-Medial Art på scenen Weld i Stockholm fortsatte i slutet av april med Melanie Gilligan och Kerstin Stakemeier, videokonstnär och författare, respektive teoretiker. Den här gången handlade samtalet inte om dans, utan om konst i en mer generell mening; samtalsserien organiseras av Josefin Wikström, doktorand vid Kingston University, London, på uppdrag av Weld i Stockholm. En utgångspunkt för detta samtal, Global Capital, Post-Medial Art 2, var att reflektera över performancekonsten 60 år senare, det vill säga undersöka vilken potential den har idag ett halvt århundrade efter andra världskriget och modernismens nya generationer på 1950- och 60-talen.
Melanie Gilligan visade avsnitt ur några av sina videoverk, som Crisis in the Credit System. Hon har filmmässigt lånat bildberättandets stil från det hon kallar ”television narrative”, berättande tv-filmer. Det är ett helt o-ironiskt berättar – och filmgrepp där hon skildrar människor ur ett ”anti capital perspective” inom bank- och finansmiljöer för att visa villkor som är inbyggda i systemet. Mycket snyggt gjort, och som jag ser det ganska likt den sobra estetiken från till exempel Mad Men, vilket också är problematiskt. Det man vill skildra kritiskt, blir så ”snyggt” att man dras in i estetiken och idéerna. Det ser föga politiskt ut, men Gilligan såg lustigt nog sig själv som en ”blå-blus”, den unga sovjetstatens avantgardefilmare som ville nå en bred publik.
Perspektiv som bygger på en antikapitalistisk hållning refererar både till Marx och till post-marxister, och här är det inte fråga om en antikapitalism där man diskuterar alternativ, så som vänstern, traditionell eller mer modern, har brukat göra. Det är strikt teoretiskt; kanske så strikt att man börjar leta efter syre; det blir en idédiskussion mycket långt från a-kassa eller ungdomsarbetslöshet. Ändå finns där en kritik av de politiska systemen och av politikerna som säger åt ”folk” att ändra beteende, som i de nu krisdrabbade Grekland eller Spanien.
Kerstin Stakemeier lever och verkar i Tyskland, men disputerade i London med avhandlingen Entkunstnung – artistic models for the end of art 2010. (Entkunstnung är ett konstruerat ord som bildats på samma sätt som begreppet ”entartete Kunst”, nazismens ord för den ”urartade” konsten, d v s modernismen. Entkunstnung skulle kunna översättas med bortkonstling, konsten bortom ”end of art”, då konstformerna och/eller begreppen nedmonterats. ) Hon reflekterade över modernismen som nostalgi och om också teoribildningarna närmar sig en ”end of theory” eftersom teorier försöker föregripa skeende, så ingriper politiken direkt. Hon citerade också Deleuze: Ingen teori kan utvecklas utan att till slut stöta mot en mur, som bara kan brytas ned av praktiken.
Stakemeier gav en bild av vår tid som ”permanenta kriser, som måste kallas katastrof” där, trots allt, ”finansialiseringen”, ungefär marknadstänkandet, är på väg att brytas ner vilket sänder svallvågor in i språket och uppfattningen av oss själva som subjekt. Kapitalet har förloarat sitt sociala kontrakt, menade hon, och tänker man på brevlådeföretag i så kallade skatteparadis och ett litet fåtals oproportioneligt växande rikedomar är det onekligen slående.
I den avslutande diskussionen kom också frågan upp om hur konstvärlden och gallerierna världen över fungerar idag. De drivs idag med en bokstavligen industriell struktur, menade panelen, vilket ställer dystra krav på konsten och konstnärerna.

Margareta Sörenson

Fler Nyheter

Annonser