Thomas Ostermeier om den svårt utsatta teatern
I en artikel i aprilnumret av Le Monde diplomatique, Du théâtre par gros temps (hårda tider för teatern) tecknar Thomas Ostermeier, direktör för Schaubühne i Berlin, en tankeväckande bild av dagens situation för scenkonsten. Samtidigt som anslagen överallt i Europa minskar, såväl de statliga som de kommunala och regionala, verkar många scenkonstnärer för att överleva ha lagt sig platt för den dominerande neoliberala ideologien. Thomas Ostermeier pläderar bland annat för en teater förankrad i samhällslivet och han oroar sig för att den borgerliga stat som växt fram under 1800 och 1900-talen om fördelning av samhälleliga resurser är hotad, idag är allt hotat, skolor, allmänna transportmedel och universitet.
En stor del av den europeiska vänstern som av tradition ställt sig skeptisk till statlig inblandning av kulturen befinner sig idag i den pinsamma situationen att behöva försvara staten mot de framväxande neoliberala marknadskrafterna. Värst är att denna ideologi, så fort den kommer på tal, framkallar en känsla av totalitarism, skriver Thomas Ostermeier och berättar vidare att det som tidigare bekostades av allmänna medel är idag hotat. Berlin som anses som ett paradis för unga konstnärer avsätter idag bara 1,1% till teater, dans, opera. I Frankrike har de statliga kulturbidragen minskat med 4,3% från förra året. För att inte tala om andra länder som Nederländerna, Italien och Ungern där nationalteatern i Budapest har en högerextremistisk chef som är öppet antisemit och homofob.
Samtidigt som den gamla bourgeoisien helt har ställt om till den nya ideologien där allt handla om att tillskansa sig så mycket man kan så har de vanligt folk kommit att ställa sig alltmer skeptiska
till det de kallar ”borgerlighetens tempel” nämligen teatrarna. Till råga på allt befinner sig dessa sedan ett tiotal år tillbaks i en prekär situation eftersom myndigheterna favoriserat de fria teatrarna med resultat att samtliga inom teatersektorn hamnat i en inbördes konkurrenssituation.
Thomas Ostermeier skriver vidare att den fria off-teatern har lyckats övertygat de ansvariga för kulturstöden att deras projekt kostar mindre än de fasta ensemblernas. Under mottot – vi erbjuder mer konst för mindre pengar. Samtidigt känns
de mera attraktiva inte bara genom att de är mera hanterbara tekniskt och materiellt ( de som arbetar där har inga fasta avtal och när respektive projekt är avslutat så är de lämnade åt sig själva ). Själva ordet ”fri teater” känns dessutom särskilt attraktivt eftersom det får oss att tänka på ungdomlig upproriskhet och romanticism. Men eftersom myndigheterna kräver att de genast har succé så är deras situation hela tiden prekär och de konstnärliga ledarna har dessutom inga möjligheter att planera för framtiden. Konstnärerna tappar sina inkomster och måste för att överleva ta sig fram med småjobb i väntan på ev. nya uppdrag. Samtidigt försvinner en hel räcka yrken som dekoratörer, målare,
kostymörer, tekniker….
Konstnärerna vid de fasta ensemblernas teatrar ansvarar å sin sida för att generation efter generation sätter nytt liv i den institutionella teaterscenen. Många inser inte vilka chanser som här ges menar Thomas Ostermeier. Han har tillsammans med många andra varit motståndare till de stora scenerna som har betraktats som en plats för ett fåfänglig tummelplats för bourgeosin. ”Trots allt ger de stora teatrarna stora möjligheter att sätta upp föreställningar som berättar andra historier om vårt samhälle men förblir samtidigt en modern elits narrar som accepterar att vi driver med dem för att de skall känna sig toleranta och samtidigt skratta åt sig själva. Men att lämna dessa scener vore att göra det lätt för alla som vill ta ifrån oss vårt levebröd.”
Thomas Ostermeier refererar till USA där lång räcka mecenater alltsedan 2008 dragit sig undan med resultat att hela den amerikanska kulturen blivit lidande. Det högsta priset har konstnärerna fått betala.
Parallellt med den materiella krissituation menar Thomas Ostermeier att vi även lever i en lika
estetisk som innehållsmässig sådan. Han skriver att det märkligt nog fortfarande är 1970- och 1980-talens estetiska credo som gäller och att dagens epigoner inte har mycket att komma med trots att de anses som dagens avantgarde. Liksom sin socialistiska motsvarighet ”den kapitalistiska realismen” esteticerar man kring en segerrik ideologi som inte är mindre obestridlig. I en värld dominerad av den neoliberala doktrinen kan ingenting vara mer underhållande för anhängarna än att konstatera att: ingen är ansvarig för någonting och vår komplexa i världssituation gör varje försök att förstå mekanismerna illusoriska.
Thomas Ostermeier skriver att det lyckligtvis inte är alla postdramatiska teatrar som anammat denna vision. Teaterkollektivet Rimini Protokoll gör en slags dokumentärteater som närmar sig journalism medan den schweiziske dramaturgen Milo Rau, visar på krisen i den traditionella teatern.
Men han anser att detta inte räcker långt och att den klassiska repertoaren fortsätter att fylla de traditionella scenerna med material som hör hemma i svunna tiders estetiska värld. Eftersom inget nytt kommer fram fortsätter konstnärerna att traska på i gamla banor, menar han.
Thomas Ostermeier berättar att han i likhet med Brecht på sin tid få konstnärerna att delta i det dagliga livet mera aktivt, att exempelvis lyssna på domstolsförhandlingar eller besöka fabriker för att bättre kunna sätta sig in i dagens verklighet. Vilken effekt framkallar exempelvis de sociala orättvisorna hos oss och hur viktiga är våra egna känslor, våra önskningar om att lyckas i
våra liv, frågar sig Thomas Ostermeier och undrar om vi verkligen kan sätta oss in i hur ett helt liv kan grusas sönder när en fabrik exempelvis stänger och ingen kan finna nya arbeten. Varför har vi en sådan raffinerad vokabulär när det gäller att analysera våra egna känslor, våra familjeangelägenhet, våra kärlekshistorier och sexuella angelägenheter medan vi saknar en vokabulär som kan beskriva den politikens banrutt (deconfitur politique) som råder annat än med ord som att systemet är ruttet.
Thomas Ostermeier frågar sig varför vi fortsätter att förankra os i en slags gottköpspsykologi (psychologie de bazar) i stället för att angripa de sociala problem som sedan ett tjugotal år tillbaks präglat våra kroppar och våra känslor. Han menar att det är som om vi inte lägger märke till de socialt utstötta som vi dagligen stöter på och att vi har slutat att låta oss bli berörda. Allt detta måste vara inristat i våra kroppar men varför visar vi inte det på scenen. Varför flyr vi undan verkligheten när vi har alla förutsättningar att genom scenkonsten visa hur viktig den levande, påtagliga världen är.
Han avslutar sin artikel med att han hoppas att man i den mediepräglade omvärlden med rentabilitet som enda ledord istället ska lyckas få folk att öppna ögonen och med hjälp av teaterföreställningar börja ifrågasätta denna värld. Han menar att det handlar om att skämta och driva med alltsammans, att bli deras narrar, så de lyckas förstå baksidan av medaljen.
Rewrite av Ann Jonsson av artikeln Du théâtre par gros temps av Thomas Ostermeier ur Le Monde diplomatique, april 2013
se vidare http://www.monde-diplomatique.fr/2013/04/OSTERMEIER/49009
Rimini Protokoll gästar Det Kongelige teater i Köpenhamn under
KIT-festivalen i augusti.
se vidare www.kit.dk
