Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

New York City Ballet i Köpenhamn

2013-04-25

Fakta:

Ensemble: New York City Ballet
Plats: Operaen, København
» http://www.operaen.dk

Med ett rent Balanchine-program samt ett program med mer modern koreografi har ett av världens ledande balettkompanier – New York City Ballet – gästat Köpenhamn. Kompaniet både bjöd på imponerande koreografier och magiska dansprestationer. Gästspelet i Köpenhamn startade med George Balanchines Serenade (1935). Det var en dånande vacker start. Serenade tycks handla om allt, eller kanske ingenting alls. Ballerinorna står med höjda armar och med handflator som skärmar av mot ljuset. Det råder en gudomlig känsla i detta kongeniala sceneri. Ljusets födelse. Upprinnelsen av livet. En mänsklighetens allra första dag. Kvinnornas fötter glider från att vara parallellt ställda över till första position och därmed förvandlas kvinnorna till dansare. Sålunda presenterar Balanchine de kvinnliga gratierna till Tjajkovskijs betagande Serenade för stråkar. Ballerinorna är som härliga blommor i en vacker trädgård, där herrarna har reducerats till arbetande trädgårdsmästare. Det är New York City Ballets kvinnliga dansare som är dem som bestämmer i Serenade. Synkront, elegant och mjukt men samtidigt också kraftfullt och effektivt. Som äkta sylfider. Det är alldeles överjordisk dans.
Där Serenade präglas av lätthet och naturlighet är istället Balanchines The Four Temperaments (1946) artificiell och teatralisk. Mer amerikansk, skulle man kunna säga. Här är det showtime och koketterier till Paul Hindemiths jazziga toner. Den sortens musik är de fantastiska dansarna från New York City Ballet också bra på att tolka. De verkar faktiskt kunna behärska allt. Balanchine-programmet avslutades med den festliga Symphony in C (1947), som inte blir mindre festlig med de nydesignade kostymer som skapades till nypremiären härom året. Marc Happel har skapat de glittrande kostymerna och smyckena. Det är flotta kombinationer av vitt tyll och glittrande stenar som passar perfekt till det fyrverkeri av steg som Symphony in C utgör.

Det moderna programmet
Det andra programmet som New York City Ballet gav, bjöd istället på modernare koreografi plus Jerome Robbins verk N.Y. Export: Opus Jazz (1958). Ett shownummer i sneakers och sweatshirts med en stämning a la West Side Story. Vilt och pågående. Övermodigt och euforiskt. Det är mycket av amerikanskt 50-tal och man förväntar sig nästan att få se Marlon Brando föra en dam i dansen över scenen.
Men det moderna programmet, började med det fina verket In Creases (2012) av Justin Peck, som är solist i New York City Ballet. En verkligt talangfull koreograf, som man bör hålla ett öga på framöver. Till Philip Glass’ pärlande toner i Four Movements for two Pianos (1a och 3e satsen) ger sig fyra kvinnor och fyra män hän i komplicerade formationer kring de två flyglar, som står likt skulpturala kulisser längst bak på scenen. Det är väldigt vackert när dansarna dansar iväg över varandra likt hur fingrarna dansar över tangenterna på ett piano.
Stämningen i Alexej Ratmanskijs Concerto DSCH (2008) är i likhet med Jerome Robbins N.Y. Export: Opus Jazz en hyllning till den ungdomliga euforin, men här verkar det som om man har skruvat tillbaka tiden ännu längre bort än till 50-talet. Kostymerna liknar i alla fall baddräkter från omkring år 1900. I verket råder en lätt obekymrad stämning – som under en varm och solig dag vid stranden. Det finns ingen berättelse, men i dansen råder det lekfullheter och skämt och skoj, men även en aning av avund både mellan de lekfulla unga och gamla. Det visas massor av blixtsnabba piruetter, komplicerade hopp och höga steg och trippande steg till Dimitrij Sjostakovitjs pianokoncert nr 2. Ett livligt stycke musik som Kenneth MacMillan även har använt sig av i sin balett Concerto på 1966.
Finalen i New York City Ballets moderna program var Christopher Wheeldons festliga Les Carillons (2012) tilL George Bizets L’Arlésienne Suites Nos. 1 & 2. Verket är som en rokokobal med galanterier, flirt och sällskapsdanser med kaskader av snabba steg. Här finns mänga hänvisningar till Bizets Carmen i form av rörliga skuldror som stoltserar och visar toreador-attityder. Det är vidunderligt elegant balett som passar väl in som som eldig final till Balanchines Symphony in C.
Inte mindre än sju verk presenterades av New York City Ballet under sitt gästspel, och alla bjöd de på härliga upplevelser. Dansarna gjorde verkligen mirakel på scenen. Kort sagt var det ett härligt och lyckat besök från den amerikanska metropolen.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser