Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Dans har en tydlig form

2013-04-19

Det råder en viss förvirring mellan de norska och svenska begreppen men diskussionen klarnar knappast av att man använder sig av ett såpass luddigt begrepp som just ”dansdans”.

av Margareta Sörenson

Språket är en lurifax och närheten mellan norska och svenska är en annan. Allt låter så likt! Det mesta är det också – men så går skillnader i dagen och frågetecknen hopar sig.
Sidsel Pape skriver om dans och dansdans och den diskussion om begreppen som förts i Norge. Här i Sverige har vi just kliat oss i huvudet med anledning av Örjan Abrahamssons klagan över att det är för lite dansdans i dansen. Nu kryper det i hårrötterna också inför de norska begreppen.
Abrahamsson återvände till Kenneth Kvarnströms en gång på skoj utslängda begrepp ”dansdans” som Kvarnström använde för att beskriva dans som innehöll mycket dans, steg, dansande, ”dansighet”, om uttrycket tillåts. Det vore mycket sagt att begreppet dansdans är etablerat i svenskt dansliv, men det används då och då för att skilja dansant dans från inte så dansande dans. Enligt denna definition är Petipas Svansjön eller Eks Svansjön dansdans, medan den dans som säger sig utforska rummet och kroppen, och inte dansar (i traditionell mening) så mycket, är bara ”dans”.

tydlig koreografisk form
Min mening är att Örjan Abrahamsson använder begreppen slarvigt (se inläggen på Danstidningens hemsida, www.danstidningen.se, avdelningen Debatt). Dans används idag som ett överordnande och samlande begrepp för alla slags dansgenrer, från buto till klassisk balett. Sedan får man precisera med olika underrubriker: det här är buto, det här är konceptuell dans och det här är classic modern. Och så vidare. Dans kan alltså var något som innehåller relativt lite rörelse, som buto, men ändå vara just dans – eftersom det har en tydlig, koreogafisk form.
Sidsel Pape ställer dans mot dansdans och menar att dansdans ska förstås som ”ren dans” till skillnad från dans som är uppblandad med andra konstformer. Då blir motsatsparet ett annat. I Sverige har man sedan 1940-talet med ”ren dans” avsett vad som också kan kallas abstrakt dans, och vi har oftast menat att ren dans är ungefär så som Birgit Åkesson dansade och definierade den. Alltså med en rak linje bakåt till dansmodernismen i Tyskland och 1930-talet. Kopplingen till fascismen och renhetsbegreppet och kroppsdyrkan finns där, precis som Sidsel Pape skriver.
Birgit Åkesson själv ville inte alls kalla sin dans för abstrakt, tvärtom: den var konkret. Hennes utsaga ska ses i relation till den allmänna konstdebatten kring förra seklets mitt, då konkret bildkonst var bildkonst där bild, färg, form var huvudsak. Alltså ren i meningen ursprunglig eller ”pur”. I en mer folklig uppfattning kom abstrakt dans att stå för dans som inte hade en berättande handling eller som inte handlade om något särskilt tema. Så används begreppet abstrakt än i denna dag på vår sida av kölen.

blickstilla dans
Definitionerna förskjuts och förändras över tid så som de alltid gjort. De återspeglar den verklighet och praktik som vi efter bästa förmåga försöker beskriva och förse med etiketter, för att kunna tala så att vi förstår varandra. Vilket vi just nu inte gör! I Sverige betyder dans som scenkonst ett verk som har koreograferats, som har en koreografisk form. Oavsett om dansarna står blickstilla långa stunder, oavsett om de också kanske läser och skriver eller projicerar bilder på scenen. Det här kan förvisso diskuteras men det har blivit en övergripande samlingsterm som hittills fungerar också för lansering, pressmaterial, bidragsansökningar med mera.
Begreppet dansdans bör förbli en skojig karikatyr som helst inte ska dras in i ett mer seriöst sammanhang. Jag misstänker att det döljer en rädsla att använda ord som värderar och diskuterar kvalitet och kommunikation i detta sammanhang, vilket rymmer kritik mot konceptuell dans för att den ofta är ointressant, navelskådande och föga kommunikativ.
Men det finns bättre och sämre inom all dans såväl som inom all annan konst. En trött, gammal Svansjö, hur kul är den? Den må vara aldrig så korrekt men om den bara ”utförs” så är den död och avviker från sitt ursprungliga syfte som är att berätta och engagera. En samtida koreograf som undersöker rummet inför publik men verkar helt omedveten om det faktum att han eller hon inte är ensam i rummet – också det kan vara en dystert alienerande upplevelse.
I många språk dubblerar man ord för att beskriva maximalitet. Jentejente på norska för en extra flickaktig flicka, bleu-bleu för något intensivt blått på franska – bekvämt, men kanske inte så analytiskt? Kanske dansdans signalerar att svenska språket nappat på en trend? Möjligen – men begreppet har också virrat till en del i svensk dansdiskussion.

Fler Debatt & Krönika

Annonser