Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 30 november 2020

I en återvändsgränd

2013-04-12

Fakta:

Namn: Expo 13 Bruxelles
Ensemble: Teatr Weimar
Plats: Malmö
» http://www.teatrweimar.se

Expo 13 Bruxelles kallar Teatr Weimar sin senaste föreställning, den sista i raden om det så kallade nya Europa där individen alltmer framstår som ett manipulerbart objekt som politiker, ekonomiska makthavare, reklammakare och andra lyckas reducera till en slags marionetter.
Scenen består av ett öppet rum, vitmålat och klaustrofobiskt instängt så när som på en balkong där pappersgirlanger och plastblommor öppnar drömmen om en ny tillvaro. De båda skickliga skådespelarna, en man och en kvinna , är liksom i tidigare föreställningar helt utlämnade åt sig själva. Bostaden är rationellt organiserad med diverse IKEA-prylar, en dator och en oräknelig mängd spritflaskor och glas.
Kort sagt ett universum där den mänskliga faktorn håller på att förlora sitt värde. Det är abstrakt teater som provocerar lika mycket som den får oss att reflektera kring vår direkta omvärld. Deras tafatta känslor lyckas sopa undan skammen men bara delvis. Liksom
deras smekningar och famntag verkar diskussionerna dem emellan triviala, ett evigt käbblande om samma saker.
Allt återspeglar förvirring, ängsligt begär, frustration och hopplöshet inför deras situation. Också ordet verkar ha tagit makten över dem själva, ett språk som i grunden angriper den sociala ordningen, hela systemet i all sin upproriska öppenhjärtighet.
Dialogen börjar oupphörligen om och om igen. Alla känner vi igen den.
Hon kommer från Bulgarien och har hamnat någonstans i ett annat hörn av Europa eftersom han lockat henne med sig. Men hon har inget arbete, inget uppehållstillstånd och kan riskera skickas tillbaks om hon råkar ut för en poliskontroll. Allt handlar om hur de skall kunna skaffa pengar för att på något sätt köpa sig fria. Som prostituerad
eller som städerska hos McDonalds. Han är den kärlekskranke förloraren som uppgivet söker sin tröst i sprit. Båda känns lika ytliga som naiva i all deras uppgivenhet. Världen har
reducerats till ting och kroppar och deras omedelbara närvaro till ett spel mellan rum och tid.
Samtidigt som hon i slutscenen förklarar sig beredd att stanna kvar bäddas hela rummet in i videobilder där lyckliga familjescener från en borgerlig 1800-talsmiljö dansar fram över hela scenrummet. Som om hon genom scendukens falska förhoppningar funnit sitt eget jag.
Om metamorfosen är slutgiltig är det bara att beklaga. Vad är det för vits att resa tillbaks när allt ändå blir likadant.
Att på detta sätt utmana tabun från tidigare epoker, i synnerhet sådana där kvinnorna framträder som männens lekboll hör till filmens klassiska grepp.
Men som bekant är om man rör man vid en myt, så svävar alla andra också i fara. Hyckleriets narrspel saknar inga gränser och kanske kommer det hat som här gror under ytan bara att dämpas och försvinna utan att någonting förändras.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser