Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Fjärilslätt Giselle

2013-04-03

Fakta:

Namn: Giselle
Koreografi: Natalia Makarova efter efter Coralli och Perrot
Musik: Adolphe Adam
Plats: Kungliga Operan/
» http://www.operan.se

Antalet verk för klassisk balett som överlevt är inte så stort. Från 1800-talet är Sylfiden (1832) och Giselle (1841) den dansade romantikens höjdpunkter, sen dröjde det femtio år innan Törnrosa, Svansjön och Nötknäpparen skapades i St Petersburg.
Men det var i Paris det började med de vita baletterna i drömska, mörka skogar. Bakom Giselle stod ett högproduktivt team: Adolphe Adam som skrivit ett 70-tal operor vid sidan av allt annat han komponerade, inklusive O, helga natt. Théophile Gautier, denna gång tillsammans med Vernoy De Saint-Georges, var kritiker med ena handen och librettist med den andra och skrev massor. Gautier byggde storyn till Giselle på Heinrich Heines Om Tyskland, men lånade också från andra håll, inte minst från dundersuccén tio år innan, Sylfiden. Koreografparet Jean Coralli och Jules Perrot gjorde mycket och just Giselle tillsammans, förmodligen så att Coralli gjorde helheten och Perrot Giselles parti. Vilket förstås berodde på att dansösen som dansade den allra första Giselle, Carlotta Grisi, hade Perrot till lärare och även partner.
Stockholmsoperan har sedan tidigare en version av Natalia Makarova, efter Coralli-Perrots original. Det var framförallt i Ryssland som Giselle fortsatte att dansas under senare delar av 1800-talet, då modernismen dånade in i västra Europa. Nypremiären på påskafton avlöpte huvudsakligen i god ordning (en rova satt av en dansande unge bonde är trots allt en bisak).
Nadja Sellrup som Giselle dansar fjärilslätt och flickaktigt i första akten och Dragos Mihalcea som Albrecht har en elegant danseur noble-framtoning, inte så dramatisk med återhållen och samlad. Andra akten i wiliernas (de kvinnliga luftandarnas) skog är alltid knepigare. Det ska utstråla kyla från detta kollektiva av unga kvinnor som dött av att ha blivit svikna i kärlek, och det kan bli lite stelt. Många trixiga omflyttningar av de arton kårdansarna från två rader, till en diagonal, till ring, till grupper om tre gånger tre – man anar komplikationen att få allt rätt.
Men första akten känns lätt och dansant. Den berättar tydligt och fint om den förfärliga triangelhistorien med klar redovisning av klass, godsägare mot bondfolk, och hur det drabbar individen. Den blandar folkdans och balett, teater och måleri – men idén med Monets vallmofält som fond förefaller kanske lite i otakt med tiden.
Nåväl. Ett operahus som vill ha den klassiska hedern i behåll bör ha en Giselle på repertoaren. Och i vår kan man se den i rimlig, romantisk ordning. Ett extra bonus är det informativa programmet där man kan läsa vad Heine själv skrev om älvor och luftandar och deras geografiska spridning. När man talar om trollen, menar man jordbundna väsen. Men wilierna flyger högt och är släkt med keltiska älvor och har kanske inslag av persiska féer. Skrev Heine.

Publicerat i Expressen Kulturen Scenbloggen 30 mars 2013.

Fler Recensioner

Annonser