En säker vinnare

Vid den 6:e The Copenhagen International Choreography Competition var Sverige dubbelt representerat i själva domarbåset. Göteborgsoperans balettchef Adolphe Binder och balettchefen för Kungliga Baletten Johannes Öhman bedömde tillsammans med Catherine Allard (balettchef, IT Dansa, Spanien), Assis Carreiro (balettchef, Royal Ballet of Flanders, Belgien) och Bruno Heynderickx (balettchef, Carte Blanche, Norge) tävlingens tio finalister. Juryn skulle dela ut ett första, andra och tredjepris, samt ett pris till kvällen bästa dansare. Första pris tilldelades den amerikanska koreografen Bryan Arias för hans Without Notice. Tillsammans med två kvinnliga kollegor dansade koreografen själv i verket till ett flott ljudcollage som bland annat innehöll ljudet av regndroppar och Chopinmusik. Dansarna var iförda vanliga mörka kostymer samt vita skjortor och till en perfekt disig ljussättning dansade de ett njutbart showaktigt verk, som skulle kunna ha använts som pausunderhållning på vilken folklig scen som helst. Det är utan tvekan ett fint litet verk, men också mycket konventionellt som varken provocerar imponerar eller visar på nya koreografiska riktningar. Bryan Arias fick också publikens pris, så han måste betraktas som en säker vinnare med känsla för den allmänna smaken. Without Notice är mainstream dans, som absolut inte stöter sig med något som helst och det är dessutom tämligen intetsägande.
Andra pris gick till Manuel Rodríguez och Guido Sarli från respektive Spanien och Italien. Tillsammans hade de koreograferat verket Fifth Corner, där dansarna trippade runt, som om de var fastlåsta i handbojor. De liknade mest fångar eller slavar, tills att de bröt ut i vild ohämmad dans med akrobatiska inslag. Det var som en loppmarknadsbutik att titta på, och handlingen eller tematiken var vanskelig att dechiffrera. Kanske handlade Fifth Corner om dansens möjlighet att frigöra och öppna människan som brottas med en stressad och inrutad tillvaro.
En välförtjänt tredjeplacering gick till italienska Fabio Liberti och hans verk Blinking. Utan musik, men till den språkliga rytmen i en text, skriven av Fabio Liberti själv, dansade fyra kvinnor verket. Texten var som hämtad ur en damtidning som handlade om mat, dieter, shopping och ”things-to-do”, och dansarna illustrerade denna text på ett indirekt sätt.
I en koreografitävling skulle jag personligen gärna ha sett att mer otraditionella och nyskapande verk premierades. För nyskapande stod Liu Yen-Cheng (Taiwan)för i verket A Room, som han själv dansade i tillsammans med Yu Wan-Lun. Liu Yen-Cheng fokuserade på armar och händer i en koreografi, som kan påminna om de verk, som belgiska Sidi Larbi Cherkaouis skapar. Med huvudsaklig användning av händer och armar skapade de två dansarna ett rum omkring sig själva och för sig själva, medan deras försök att inkludera varandra i ett gemensamt rum misslyckades. A Room var en vacker illustration av en misslyckad tvåsamhet, ett förslag till ett modernt pas de deux, eller en dekonstruerad pas de deux.
Även Wayne Parsons från Storbritannien hade skapat ett intressant verk. Hans Meeting handlade om själva skapelsen av ett verk. Publiken följer två dansare under skapelseprocessen som därmed blit till en slags öppen workshop där det uppstår en stum dialog och diskussion mellan de två dansarna. Wayne Parsons dansade själv tillsammans med den skickliga Katie Lusby, som skulle ha kunnat platsa som kvällens bästa dansare, men det gick istället till holländska Mayke van Kruchten. Hon dansade det humoristiska verket Balts skapat av landsmannen Ryan Djojokarso. Ryan Djojokarso är född i Surinam, och det var som om han hade lyckats få med lite sydamerikansk livsglädje in i sin koreografi. Balts var underhållande i sitt sätt att parodiera på diverse dansgenrer och det livade verkligen upp den väldigt långa raden av allvarliga, seriösa och tämligen teatrala verk som de unga konstnärerna försökte imponera på juryn med.

Torben Kastrup