Vad hände Nora?

När jag nyligen såg Jelineks Nora kunde jag inte låta bli att dra mig till minnes Vadims film Och Gud skapade kvinnan med Brigitte Bardot. Ännu en gång hann jag konstatera att vi inte hunnit särskilt långt sedan Ibsen skrev sitt berömda drama.
Myten om det evigt kvinnliga som Jelinek här behandlar utifrån ett erotiserande perspektiv lever och frodas. Kvinnligheten med all tillhörande objektsfixering triumferar, Noras slanka kropp retar männen till sexuella perversa beteenden som återspeglar sig i deras affärsförehavanden. Genom att hävda sitt eget libido ger hon upphov till fientlighet och avund bland de fabriksanställda i den fabrik hon
tar anställning, samtidigt som hon fortsätter reduceras till ett objekt för mannens begär.
Jelinek lär ha hämtat stoff från broschyrer avsedda för företagare att hitta det rätta språket. På detta sätt väver hon skickligt samman kapitalismen med fascisternas satanistiska värld. Porren och sadomasochismen länkas samman och kapitalisternas chefer förvandlas till lika stora förbrytare. Allt verkar så genomtänkt så att Nora går under i denna värld förvånar ingen. Hennes försök att resa sig upp blir bara tafatta små handlingar som männen använder sig av till deras fördel.
Simone de Beauvoir som Jelinek har många likheter med skriver i en av sina essäer (Bör vi bränna de Sade?) ”Hos de Sade framträder eroticismen som ett sätt att kommunicera”. Framför likgiltigheten i den borgerliga världen valde Sade liksom här Nora grymheten genom att med piskan gå lös på Torvald. Och att han njöt kunde vi alla konstatera.
Men det intressantaste med denna uppsättning är hur man med enkla medel lyckas locka fram de olika bilderna. Från Noras misslyckade försök att arbeta på en fabrik till de skickligt framförda partierna
där Nora blir offer för en samling affärsmän med maffiosa beteenden för att lockas ingå i deras affärskonstellation. Men liksom i jobbet på fabriken tröttnar hon och blir prostituerad innan hon återvänder till Helmer men bara för att skjuta ihjäl honom.
Rörelsevokabulären är skickligt genomförd liksom den koreografiska delen som är föreställningens verkliga hit. Tempot är hårddrivet och bilderna avlöser så snabbt varandra att vi alla berörs. Inte bara av Nora utan lika mycket av hur skamset likgiltiga vi själva fortfarande är. Humoristiskt framförd i detaljspelen men som samtidigt går djupare än så.
I en kommande uppsättning av Nora är det bara att hoppas på att hon hunnit mogna och att förutsättningen för att allt detta hyckleri som vi fortfarande omger oss av har upphört.

Ann Jonsson