Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Tre operor i en

2013-03-29

Fakta:

Namn: Il trittico
Författare: Den Kongelige Opera, Det Kongelige Kapel
Regissör: Damiano Michieletto
Musik: Giaccomo Puccini
Ensemble: Den Kongelige Opera Det Kongelige Kapel
Plats: Operaen Store Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Il trittico var en av Puccinis sista operor som hade urpremiär precis efter första världskriget. Kanske är det därför den innehåller så mycket våld, död och meningslöst hat människor emellan. Detta har regissören Damiano Michieletto, en av den yngre generationens hetaste scenkonstnärer, tillsammans med sin scenograf Paolo Fantin, fokuserat på med deras helt igenom vällyckade uppsättning.
Man sitter som fastnaglad och låter sig lockas med från första akten i Kappan ( Il tabarro ) med sitt upplag av industricontainer intill Seine, där öldrickande hamnarbetare och prostituerade fördriver natten indränkta i ett hopplöst elände men där Puccinis tonsättning ger floden en egen framtoning som skimrar fram under hela handlingen. Hjälten dödar rivalen och lägger sin kappa över denne kanske för att visa att den som snärjer in sig i kärleken också dör av den.
I sista akten Gianni Schicchi hissas containrarna upp och öppnas och visar sig dölja en serie interiörer från en florentinsk familj som verkar tagna ur en commedia dell´artescen. Arvstvister och habegär färgar deras vardag medan ett kärlekspar sjunger om sitt barn de väntar.
I den andra akten Syster Angelica (Suor Angelica ) har de nedklottrade containrarna redan tjänat som ett kloster, som man på ett sinnrikt sätt förvandlat till ett fångläger för kvinnor.
Det är tre tragiska öden som Puccini har hämtat inspiration från i Dantes Den Gudomliga Komedien. Helvetet som i Kappan , Purgatoriet (Skärselden som i Syster Angelica och Himlen som i Gianni Schicchi , tre minioperor som han gav den samlande titeln Il Trittico.
Motsättningen mellan dessa har en dramatisk effekt vilket förstärker intrycket samtidigt som musiken på ett naturligt sätt känns som en del av upplevelsens kärna. Men eftersom handlingen är helt annorlunda i det olika verken har man hittills haft svårt att få dem att hänga samman, vilket var Puccinis intention. Men Michieletto lyckas med detta genom att ge oss små ledtrådar som förenar de olika
karaktärerna, små slagfärdiga trick som i en bästa commedia`dell arteföreställning. Regissören och scenografen är själv båda venezianare och kanske är det också därför som de lyckas framkalla den riktiga geografiska miljön på ett så levande sätt.
Att förvandla Syster Angelicas sorgmodiga drama som idag verkar förlegat till ett fångläger för kvinnor som till straff får tvätta dagarna i ända är ett verkligt hit. Med en serie burleskt framställda ledarkvinnor som piskar och torterar de stackars fångarna får de oss att tänka på krigens fånglägervärld. Samtidigt känns ändå atmosfären fylld av en slags underkuvad människokärlek. Att slå och
prygla var deras jobb men under ytan verkar det ändå finnas ett litet uns av människokärlek. En svart komedi med tidlösa inblickar i de mänskliga svagheternas purgatorium. Angelicas cell var en av containrarna som hon behängt med allsköns madonnabilder där hon på randen av galenskap åkallar minnet av sitt utomäktenskapliga barn, orsaken till att hon dömdes att stoppas in i detta ”arbetsläger”.
Ett par barnskor, kanske de första, som vi alla är vana att samla på blir till små ödesmättade livstecken som cirkulerar igenom alla verken.
Hjälten i Kappan som förlorat sin son lämnar över dem till Syster Angelica som i slutet ger dem till det unga paret som väntar ett barn, alltmedan det älskade sångnumret ”Oh, mio babbino caro” får oss alla att lyssna medan applåderna stämmer in från salongen. Ett lika fascinerande sångspel som commedia`dell artesatir.

Il trittico spelas till och med 11 maj.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser