Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Amorina som dekonstruerad romantisk mystik

2013-03-28

Fakta:

Namn: Amorina
Författare: Carl Jonas Love Almqvist
Regissör: regi och koncept: Erik Holmström, Nils Poletti, Carina Ehrenholm,
Ensemble: TUR-teatern i samarbete med Teaterhögskolan i Luleå, föreställningens längd: 4 timmar.
Plats: Turteatern, Stockholm
» http://turteatern.se/

Amorina, första boken av fyra börjar med Första tavlan. ”En vidsträckt skog, genom vilka vårvindar susa. Ett sällskap ungdom, konstnärer, valthornsblåsare, målare och jägare ifrån huvudstaden är spritt i åtskilliga nejder.”
Almqvist kallar scenerna för ”tavlor” och vips svarar TUR med att ställa upp tre stora väggar där målningar projiceras, med guldram och allt, nationalromantiska nejder och düsseldorfiga kritter. Teaterns konstnärlig ledartrojka, som nyss tog emot Expressens teaterpris, En bit av Georgs (Rydebergs) hatt, har denna gång regisserat tillsammans samt med ett ”och koncept” skapat en helhet utan synliga skarvar. Den minimala scenografin blir maximal genom projektioner, ljudbilden är fågelkvitter och en hialös rundvandring med sax i det västerländska musikarvet för scen och film.
Trion har inte bara samarbetat med varandra utan med de tio aktörerna från Teaterhögskolan i Luleå, som fått dela på de många rollerna genom lottning. Alla tio är klädda i svarta underkläder och korsett, ty det är år 1739 i Amorina, ett så kallat läsdrama som egentligen heter De fyra av Carl Jonas Love Almqvist.
Att kasta sig på klassiker och ruska dem kraftigt tills samtiden faller ur fodret har varit en av TUR-teaterns arbetsmetoder. Nu är det Almqvists tur – och vad hade inte han i fickorna? Förnuft och flit och tro och galenskap, visioner och myter – en författare som alltjämt sätter myror i huvudet på oss alla. Vad menade han egentligen med Amorina? Kanske ingenting annat än att berätta en spännande historia? Eller ville han bland spöken och knas verkligen diskutera huvudstaden som ett ormbo av politiska intriger, läsarnas sekter som farliga, galenskapen som det enda kloka? Jag hittar en kommentar av Olle Holmberg om Amorina : ”Hela dess diktares ungdomslektyr har i Amorina stämt möte till en stormig bolagsstämma.”
Gefundenes fressen för TUR, förstås. Och för tio skådespelare i sin slutproduktion: här får man lite att bita i, spela allt från grönsiska till spåkvinna, från skogshare till vampyr på högsta stiliseringsnivå. Det är roligt, bitvis vansinnigt roligt, även om man inte är klasskamrat med de unga på scenen. (Premiären blev inledningsvis närmast söndergarvad av inkännande kolleger. Kan det vara något som borde läras ut på scenskolorna: att inte de-är-min-kompisar-skratta ihjäl en föreställning som spelas inför vanlig publik!!)
Att dekonstruera just romantikens många blommiga och mystiskt doftande klichéer blir särskilt kul, men fyra timmar är långt. Mycket långt. För långt. Avgångsklassen fungerar som ett urverk, byter peruker och tonlägen och sinnesstämning lika smidigt som musiken växlar från Grieg till Mahler eller musiken till TV-serien Onedinlinjen, vars extrema crescendo ledsagar ett stycke älskog, inklusive orgasm, bland blom-aktörer och blader. Fyndigt och kul. Det syns också att klassen arbetat i sin skola med en ”riktig” dansare, Susanne Jaresand, flera koreograferade lösningar fungerar utmärkt. Extra plus för de fiffiga skuggspelen, som både kan sätta fart på en transportsträcka och dramatiskt förstärka den.
Det är både examen i Ruskaby skola och Fablernas värld, Frankensteins monster och Värmlänningarna, frigörande och tillåtande. Men på väg in i tredje timmen infinner sig en jämn upptågslunk och jag börjar undra: vadan och varthän? Och när den fjärde timmen känns monoton och avslutas med ett evighetslångt (men humoristiskt) koreograferat applådtack står det klart: Kanske man inte ville något annat än att ha roligt, leka teater, öva sig, testa idéer. Vilket verkligen inte är så litet. Ett lustfyllt allt-på-en-gång.
Men den målsökande robot som TUR-teatern riggat tidigare , och som får scenkonsternas entusiaster att ta tuben till Kärrtorp, har inte använts denna gång. Nu idkas fyrverkeri åt alla håll; om av handfallenhet eller respekt inför Almqvists fladdrande låga kan diskuteras.

Publicerad i Expressen Scenbloggen 23 mars 2013

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser