Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Sex, religion och lögner kryddat med ljuvligt vacker musik

2013-03-05

Fakta:

Namn: Djævlene fra Loudun
Plats: Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Operaen, Store scene.
» http://www.kglteater.dk

Alltsedan Krzysztof Pendereckis opera Djævlene fra Loudun (Djävlarna från Loudun) hade världspremiär 1969 har den väckt starka känslor. I Marseille nöjde sig publiken inte bara med att bua och stampa i golvet utan kastade apelsinskal på scenen.
När Köpenhamnsoperan nu gjort en nyuppsättning i något reviderat skick av denna operarysare så går allt mera lugnt och städat till. Drottning Margrethe applåderade från sin loge och den nu 80-årige kompositören satt själv i publiken och tog emot hyllningar från scenen.
Han är en av de riktigt stora kompositörerna bland efterkrigstidens modernister som experimenterat fram en säregen musikstil där varje klangsubstans utsätts för ständigt nya tonbildningar, vibrationer och sk.cluster med extremt höga klangkomplex där plötsliga övergångar från ton till buller lockar oss in i nya tankebanor. Den ljuvligt sköna körsången som nunnorna här står för förhöjer den lite ödesmättade stämningen. Många tycker att det känns som ett klaustrofobiskt ljuduniversum. Själv tycker jag att det är ljuvligt vacker musik som man fortfarande kan njuta av.
Inte minst den metalliska dunken från slagverken erövrar ljudrummet och skapar visuella effekter som 70- och 80-talens skräckfilmsskapare som Kubrick och Friedkin med sin populära Exorcisten, som liksom Djävlarna från Lodun handlar om djävulsutdrivning och som också hämtat musik från Penderecki. Själv har han komponerat musiken till Andrzej Wajdas kusliga film Katyń medan det i de andra skräckfilmerna enbart har handlat om soundtracks. I dag fyrtio år senare verkar skräckfilmens tid förbi och Pendereckis känslomässigt starka musik känns mindre provocerande. Inte minst rockmusiken har nu hunnit vänja oss vid andra former av ”horror shows”.
Djävlarna från Lodun bygger på en roman av Aldous Huxley som i sin tur bygger på en verklig händelse, en häxprocess mot en präst i 1630-talets Frankrike, som anklagas att som djävulens ombud sexuellt ha förfört nunnorna i ett kloster. Det är lätt att förstå att ämnet fascinerade Penderecki som själv vuxit upp i det kommunistiska Polen där religion och politik gick hand i hand. Verket kan mycket väl idag tolkas som en anklagelse av varje form av totalitarism och som sådant kan det kännas brännande aktuellt. Individens kamp för frihet, den katolska kyrkans sex-tabu och celibat för präster, kvinnans undertryckta roll i många länder där den religiösa hysterin underbygger det politiska systemet och som hos oss själva där den stereotypa könsrollsdebatten bara matar vidare.
Men handligen känns alltför avlägsen vår tid verkar den brittiske regissören Keith Warner mena, tidigare chef för Köpenhamnsoperan, som med sitt fast sammansvetsade team av scenograf, kostymdesigner, ljud/ ljus och videodesigner förvandlar hela denna opera till en spektakulär show där det masturberas, kopuleras och torteras under hela två timmar. Nunnedoken faller medan onaniscenerna kryddas med diverse djävulsscener där en serie präster underhåller varandra på det kostligaste sätt.
Warner betraktar tydligtvis operaformen i första hand som entertainment, ett sätt att underhålla snarare än att få oss att reflektera. Eller menar han att äckelkänslan är tillräcklig för att få oss att reagera? De jättelika videobilderna där djävlar med horn i pannan flaxar förbi i fonden medan det kallhamrade sexuella blodbadet utspelas på scenen kan imponera tekniskt liksom slutscenens avrättningsscen där en lång upplyst tub hissades ned i vilken vi kan se hur flammorna från elden formligen förtär den dödsdömde prästens kropp samtidigt som jättelika videobilder låter oss i detalj följa hela den makabra förintelseprocessen alltmedan smärtan och rädslan tar kvinnotjusaren, prästen Grandier, i besittning. Han som i slutändan kom att bli ett offer för sin egen makt, religiös hysteri och politisk komplott framstår här närmast som en sanningens martyr eftersom han hela tiden förnekade brott, medan de stackars nunnorna får behålla sin roll som sexgalna häxor. Ett skräckscenario som ett annat.

visas på Operaen i Köpenhamn fram tom den 26 mars
en samproduktion med Teatr Wielki-Opera Narodowa i Warszawa och
National Opera i Vilnius.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser