Schuberttiader

Försiktigt blåser de nya vindarna in med Johannes Öhman som balettchef vid Stockholmsoperan. Men det är sannerligen inte nytt att dansa samtida, och både Emanuel Gat eller Johan Inger är etablerade och beprövade på andra stora scener.
Piggast denna afton är pausens program som ockuperar hela guldfoajén och puttar bort champagnebaren. Rachel Tess dansar där sitt eget solo i röd täckjacka på en liten upphöjd scen under kristallkronorna: It’s not that red. Hon tänjer sig själv maximalt liksom både dansen och rummet och är ett levande bevis för att diskussionen om dans respektive dansdans lyckats bomma frågan om dansens eventuella problem. Diskussionen som förts i DN och Danstidningen återspeglar kanske en osäkerhet i tiden, samt det faktum att en hel del dans stampar på stället. Men Rachel Tess dansar för fullt ös, ut, bort ifrån och tillbaka till sin lilla scen och hon nitar fast sin publik till raspig Schubert på grammofonskiva.
Emanuel Gats sobra Time Themes till Schubert för manskvartett är däremot dunkel, både bokstavligen och i överförd bemärkelse. Gat, som också står för scenografi och ljussättning, har skapat tungt och disigt mörker kring de fyra manliga dansarna och de fyra sångarna. Det stämningsfulla vemod i silverblått månsken som Schubert sjunger om vill inte infinna sig. En torr och faktiskt tråkig entonighet präglar det korta, schematiska verket.
Johan Ingers I new then är visserligen enkel, men har en livs- och dansglädje som dansarna fångat upp och kan föra vidare. Den är skojfrisk och har rejäla kompositionsgrepp med springande cirklar, trios och ett fint duo; klassisk samtidsdans i nordeuropeiskt spår.
Ett mellanprogram, måste man nog säga, i väntan på årets danshändelse sent i vår: Romeo och Julia till Tjajkovskijs musik i koreografi av Mats Ek.

Tidigare publicerat i Expressen, Kulturen 22 februari.

Margareta Sörenson