Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

När såg du sist en dansare i rullstol?

2013-02-09

Hur kommer det sig att man så sällan ser människor med synliga funktionsnedsättningar på scenen? Saknas det scenisk talang just bland dem, eller har de inget av värde att förmedla till sina medmänniskor? Eller är det kanske helt enkelt så att de inte får samma chans som andra att ta plats på scen?

vägen till scenen är tuff för vem som helst idag. Många drömmer om att bli professionella dansare, musiker eller skådespelare, och det är bara ett fåtal som lyckas. Det handlar om talang och vilja, men också om kloka val när det gäller fritidsaktiviteter och utbildning. Barn och ungdomar med funktionsnedsättningar har precis samma drömmar som alla andra. Däremot har de oftast inte samma möjligheter att utveckla sina talanger och att välja en utbildning som banar väg för att drömmen ska uppfyllas.
Det är inte bara de av oss som har funktionsnedsättningar som förlorar på det. Konsten förlorar också en sällsynt god chans till utveckling, publiken går miste om en viktig dimension i sin upplevelse och de yrkesverksamma artisterna missar möjligheten att vidga sina perspektiv med hjälp av kollegor med en annan bakgrund.
För vad handlar scenkonst egentligen om? Handlar det om att visa upp kroppar som stämmer med den rådande normen? Eller handlar det om att förmedla ett budskap, väcka känslor, skapa förståelse och samtal kring vad det innebär att vara människa?
Om en mångfald av kroppar, uttryck och erfarenheter fick ta plats på scenen, så skulle konsten kunna växa. Kanske skulle fler kunna identifiera sig med personerna på scenen och ta till sig verkens budskap. Kanske skulle en bitvis hård och elitistisk artistvärld bli något mjukare och mänskligare. Kanske skulle de som jobbar på och bakom scenen få ny kraft att testa gränser, upptäcka nya möjligheter och faktiskt skapa ännu intressantare och mer relevant scenkonst än idag.

Visar vägen genom dans
I Göteborg finns Sveriges första och enda professionella danskompani där dansare både med och utan funktionsnedsättningar dansar tillsammans, ett så kallat integrerat danskompani. De heter Spinn och har dansat på scener nationellt och internationellt i tre års tid. Kompaniets erfarenheter har legat till grund för en ny skrift som kommer ut nu i dagarna, en inspirationsguide för scenkonst, som ges ut av Kultur i Väst.
Danskompaniet Spinn har sina förebilder utomlands. I Storbritannien finns sedan 20 år Candoco Dance Company, i USA finns bland flera andra Axis Dance Company. Här i Sverige växer intresset för integrerad dans och kompaniet har ett schema som fylls i takt med att fler inser vidden av möjligheterna som skapas när man ändrar förutsättningarna för konsten. Danskompaniet har jobbat med flera etablerade koreografer och tonsättare och deras föreställningar gör ett starkt intryck på publiken. Spinn gör inte konst av funktionsnedsättningar. De vill skapa nytänkande danskonst, och det gör de bland annat genom att vara duktiga på att ta tillvara dansarnas kreativitet och erfarenheter.

Alltid velat dansa
Emilia Wärff, en av dansarna i Spinn, använder rullstol sedan sexårsåldern på grund av en ryggmärgsskada. Hon har velat dansa sedan hon var liten, men det är först som vuxen, under de senaste tre åren, som hon har kunnat utveckla sin talang. Som rullstolsburen har hon inte haft tillgång till de dansutbildningar som finns i Sverige, och inte heller till kvällskurser eller ens till danspass på gymmet. Idag händer det efter nästan varje föreställning att hon möter människor som berättar att hon har berört dem djupt med sin dans.
Att Emilia fick chansen att dansa var en ren slump. Hon blev upptäckt i publiken på en dansföreställning av Spinns konstnärliga ledare Veera Suvalo Grimberg, som såg något särskilt hos Emilia. Men hur många Emilior finns det ute i landet, som aldrig får chansen att kunna beröra sina medmänniskor med sin talang?
Malin Rönnerman, en annan av dansarna i kompaniet, har gått den traditionella vägen till dansaryrket. Först svenska Balettskolan i Göteborg, sedan Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm och så jobb på stora och små scener. Hon utvecklas nu på ett helt nytt sätt när hon får nya impulser och utmaningar i mötet med kroppar som hon inte tidigare dansat med. Hon säger själv att hon blir starkare, mer kreativ och öppnare som dansare. När Spinn arbetar finns en lekfullhet och ett lugn, som inte sällan saknas i den ganska elitistiska och hårda dansvärlden. Hur många dansare som Malin finns det ute i landet, som aldrig får chansen att växa genom att möta annorlunda kroppar i en tillåtande miljö?

Möts av hinder och fördomar
Danskompaniet Spinns vardag kantas av praktiska problem i en mängd som många ”vanliga” kompanier knappt skulle tro på om de hörde om det, ännu mindre stå ut med. Med två dansare som använder rullstol ställs höga krav på planeringen inför repetitioner, resor och föreställningar. Hotellrum, transporter, scener, loger, toaletter – allt måste vara anpassat.
Listan på hinder som uppstår kan göras lång. Rampen till tåget fungerar inte just idag. Det finns inget taxibolag på orten som har bilar som kan ta rullstolar. Scenen i spellokalen kan enbart nås via en trappa. Logerna är placerade flera trappor upp utan hiss. Närmaste tillgängliga toalett är 20 minuter bort i vinterkylan. Sladdar och utrustning har placerats på scengolvet så att det är omöjligt att komma fram med rullstol.
Inte sällan möts gruppen av arrangörer som inte tror att de är professionella dansare och därför inte förstår att deras föreställningar kostar pengar. De möts av människor som tror att deras funktionsnedsättningar innebär att de inte förstår vad man säger till dem. De möts av tågpersonal som talar om dem som ”rullstolar”.
Genom att vara ute och turnera och möta människor har Spinn påbörjat ett arbete för en öppnare värld inom scenkonst.

Räcker inte med trappor
Ska en genomgripande förändring vara möjlig så måste attityder förändras. Kulturskolorna måste ge samma villkor till elever med funktionsnedsättningar som till alla andra. Konstnärliga utbildningar på landets universitet och högskolor måste öppna dörrarna och ge en chans till sökande som inte passar in i den gängse mallen. Undervisningen måste anpassas, men rätt gjort är det är något som alla kan vinna på, precis som en fysiskt tillgänglig miljö gynnar alla, med eller utan funktionsnedsättningar.
Då kan det hända spännande saker på Sveriges scener.
Och när tillgängligheten ökar för publiken på kulturella evenemang, tack vare hörselslingor, syntolkade föreställningar, rullstolsplatser, hissar och tillgängliga toaletter, varför kan man inte då samtidigt se till att samma tillgänglighet råder också bakom scenen?
Replokaler och scener måste göras tillgängliga för alla, både bildligt talat och rent praktiskt. Om rullstolar ska upp på scenen så kan där inte bara finnas trappor.
Låt oss skaka om våra gamla uppfattningar om vilka som får ta plats i rampljuset, och se vad som händer

Eva Johansson
Konsulent tillgänglighet
Kultur i Väst

Tina Andersson
Konsulent dans
Kultur i Väst

Veera Suvalo Grimberg
Konstnärlig ledare för
Danskompaniet Spinn
Se vidare http://danskompanietspinn.se/

Fler Debatt & Krönika

Annonser