Ensam och utlämnad

Hur skapa respons hos publiken, kort sagt kommunicera utan att
kännas påstridig. Eller med andra ord ge publiken en upplevelse snarare
än en föreställning?
I Stimulation overload som nyligen haft premiär i Malmö knyts kontakten redan i foyén genom att alla i publiken tilldelas ett nummer som vi uppmanas klistra på oss varpå vi ropas in av dansarna men i udda följd. Det känns lite som man ensam blir guidad in på en okänd plats omgiven av okända.
Föreställningen som bygger på utanförskap fokuserar på olika prövningar som en flykting möts av. Genom att vi i publiken sitter runt själva scenens kvadrat minskar distansen mellan de fyra dansarna och oss. Detta bidrar till att vårt eget förhållningssätt och förståelse aktiveras. Samtidigt som vi tvingas in i den konstnärliga processen framstår det politiskt laddade budskapet allt tydligare. Att på detta
sätt försöka överbrygga det glapp som finns mellan vi och dem hör till den här föreställningens hit.
Scenen är avskalad så när som på en fyrkant i mitten som dansarna inleder med att fixera med en röd klisterremsa. Som om en boxningsmatch förbereds. Dansarnas lika råa som nästan akrobatiskt flödande rörelsemönster föds lika mycket genom kontaktsökande och prövande blickar som genom att vrida ut och in på sina kroppar som om de söker gestalta inte bara utanförskap utan vrida sitt eget liv tillbaks. Vi bevittnar inte bara den ursinniga kampen att hävda sig mot varandra och sin omgivning utan också hur de nästan försonande kapitulerar eller som i den övertydliga slutscenen då allt urartar och alla kastar sig över en av dem. Budskapet är så tydligt att ingen kan gå miste.
Dansen framstår inte med någon specifik teknik men den känns imponerande äkta eftersom man tydligt förstår varför kroppen agerar så eftersom den hela tiden relaterar till något som vi alla kan förstå.
Den imaginära världen möter den yttre vilket öppnar dörrar för en mer genuin publikkontakt. Det tekniska överbryggas dessutom av det samtidsaktuella vilket samtidigt öppnar för nya tolkningsvägar.

Ann Jonsson