Lekande luftdans

Vertikal dans. Esther Wrobel utvidgar dansens rum, när hon fantasifullt går i clinch med tyngdkraften och dansar på väggarna i duon The Room.

Man är i det närmaste totalt yr i huvudet efter föreställningen The Room. Det känns både i huvud och kropp som om man har flugit, hoppat och snurrat mellan väggar golv och tak tillsammans med koreografen och dansaren Esther Wrobel och hennes franska partner nycirkusartisten Milou, i scenografins virtuelle vardagsrum.
Sedan 2007 har dansk/israelske Esther Wrobel, som är utbildad i Israel, gjort ett starkt intryck som dansare i Danmark. De senaste åren har hon excellerat i luftdans, även kallat vertikal dans, där hon liksom nu i The Room på Republique med hjälp av klättringsutrustning och rep danser rundt på väggarna och utmanar tyngdlagen.
I koreografins precisa samspil med Samuel Moores videoanimationer är det omväxlande dansare, videobilderna eller bägge delar, som rör sig och skapar optiska villor hos åskådarna. Både kropp och rum upplevs i ovanliga vinklar som i ett surrealistiskt dataspel, och när vi till exempel ser dansarna i fågelperspektiv med ett virtuellt trägolv under fötterna, är det som om, vi själv sitter uppe i taket och kikar ner.
The Room på Republique är en vidareutveckling av Esther Wrobels korta och mycket lyckade videoanimerade soloverk med samme titel från 2011, som har prisbelönats av Statens Kunstfond. Lika bra som solot är dessvärre inte den 50 minuter långa duon. Även om vertikal dans med videoanimationer fortsatt fascinerar, och det nu är två kraftfulla kvinnor som ger sig hän likt spiderwomen i saltomortaler och hopp, så saknar duon en överordnad och stram dramaturgi.
Som kontrast till den vertikala dansen är det givet att det stundtals förekommer dans på själva scengolvet där ljuset skapar ett rum runt dansarna. Men de djuriska robotartade och kalejdoskåpiskt speglande rörelserna om längtan efter att befria sig från tyngdlagen är helt enkelt för ointressanta. Många byten mellan de olika scenbilderna tar för lång tid och Camilla Barrattt-Dues musik, som ger skjuts till luftdansen, lyckas inte fylla ut danspauserna.
Vertikal dans är inte något nytt fenomen. Den postmoderna danspionjären Trisha Brown skickade redan i början av 70-talet runt sina dansare på väggarna på Whitney Museum i New York och upp och ner längs stadens fasader. Esther Wrobel har i kombination med videoanimationer givit vertikal dans nya dimensioner på scenen, även om Wrobels duo ”The Room” inte är ett helstöpt verk visar det med all tydlighet att det finns mycket potential i denna hybridgenre mellan dans och nycirkus.

Vibeke Wern