Högsta betyg för Two Duos & Two Trios

Norrdans premiär på den israeliska koreografen Ohad Naharins Two duos & two trios den 14 december har marknadsförts hårt trots att det handlar om endast 22 minuter dans. Frågan är om verket förtjänar denna uppståndelse. Svaret är ja. Både Ohad Naharins träningsteknik Gaga och hans koreografier tål att synas.
Föreställningen inleds med Dark horse, som redan har recenserats här.
Efter paus var det dags för Ohad Naharins fyra dansverk. Scenen är naken och har ett varmt gult ljus mot omgivande mörker.
De två första koreografierna, till musik av Vivaldi, är hämtade ur verket Mabul från 1992. Både i den inledande trion och i den följande duetten rör sig dansarna med påfallande lätthet, på lek, som i flerstämmig musik, ibland tillsammans, ibland individuellt. De är barfota och klädda i jeans och tröja. I duetten handlar det om ömhet och kärlek och de två hinner mötas med en nästan våldsam energi, innan han bär ut henne.
I en trio ur verket Moshe från 1999 visar det sig att det finns mer än mjuk värme hos Ohad Naharin. Tre killar går fram mot publiken på rak linje. De rör sig rör kantigt, med militärisk precision till mekanisk, elektronisk musik. De får vilda spel och håller agiterande tal på främmande språk. Jag uppfattar koreografin som en ironisk markering mot krigande och militarism.
Föreställningen avslutas med duon Bolero från 2008. Om det nu är tillåtet att skratta på en dansföreställning, så är det här något av det roligaste som kan ses. Musiken är Maurice Ravels Bolero, men i en elektronisk version som liksom svajar i rummet. Två kvinnor står och snurrar med varsin arm i takt med musiken. Sedan med två armar. Varpå de bumpar iväg åt varsitt håll, för att se sig om och kolla in vart kompisen tog vägen. Det är som en amatördansuppvisning där folk dansar för att det är kul, inte för att visa vad bra de är. Till slut kraschar musiken, men dansarna håller kvar rytmen tills de går av scenen.
Det finns en tendens inom nutida dans att göra koreografi oberoende av musik, men här handlar det om rytmisk dans till musik. Och det är skönt att se.
Dansarna har tränat Gaga under repetitionstiden. Enligt beskrivningen handlar det om att lära känna kroppen inifrån, att trivas i den och att njuta av rörelserna utan att hämmas av hur de ser ut. Resultatet är ett intressant och annorlunda rörelsespråk.
Men det är också påfallande att ingenting ser ut att vara skadligt och göra ont. Till skillnad från kvällens första koreografi, Dark horse, där det känns som att dansaren får blåmärken varje gång hon kastar sig mot golvet.
Så jag vill ge Naharin högsta betyg. För skönhetsupplevelsen, den rytmiska, dansanta koreografin och för det nyskapande rörelsespråket.

Tidigare publicerat: tisdag 18 december 2012 kl 13:08, Nyheter P4 Västernorrland

Karin Kämsby