Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Uppsluppet och hängivet

2012-12-17

Fakta:

Namn: Crazy Mixmas, Tending to fall Koreografi: Fernando Melo Utkanten Koreografi: Jo Strømgren La la land Koreografi: Alexander Ekman, Medhi Walerski
Ensemble: Göteborgsoperans danskompani
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Vad är det i paketet? Julklappen från Göteborgsoperans danskompani buktar av böjda ryggar, osar av förtryckt vrede och glittrar av positivt levnadsmod. Crazy Mixmas är en sammansatt trippelkväll. Två repriser är hämtade ur lådan med roande, lätt galen dans. Norske Jo Strømgrens Utkanten (från 2011) är en textbaserad, skruvad historia om den lilla världens inskränkthet. Med religionen som exempel – ”katolikerna kommer” ¬– går han loss på ondska och synd. Mitt intryck från urpremiären består, Strømgren överarbetar galenskapen, men dansarna ger sig ännu mera hän. En finfin duett bjuder Janine Koertge och David Wilde på, kärleken drabbar även töntar. Och Hildur Óttarsdóttirs hämndlystnad är en rykande, rolig bild.
Men lyckligare blir jag av Alexander Ekmans och Medhi Walerskis lovsång till människans kreativa hjärnhalva. Hjärnforskaren Jill Bolte Taylor hamnade efter en stroke i ett tillstånd som inspirerat koreograferna till La la land (från 2010). Delphine Boutet undersöker kroppen med begränsat sökljus i en avstängd värld, utanför. I centrum dansar övriga ensemblen med underbar studs och flykt. Exakthet präglar de gemensamma partierna och dansant variation bygger upp de utskurna scenerna. En varm humor omsveper publiken, som dras med i ett uppsluppet, glittrande kalas. Jag kommer hem med silverpapper skorna.
Kvällen börjar dock i en annan tonart. Ett andligt allvar svävar över Fernando Melos nya verk Tending to fall. Kroppar rullar i en vid cirkel. Ut och in i mörkret. Skaror samlas i gemensamma åtbörder. Ljudbilden är dova pukslag, klockklang och en gossröst. Melo och Patrick Kinmonth svarar för musiken, den senare även för scenografi och kostym, vilket bidrar till tätheten.
När Moritz Ostruschnjaks avskalade kropp avskiljs undrar jag om hans viga sprattel är födslovåndor eller dödsryckningar. I nästa scen finns ett barn, lille Theo Lundell, som trygg låter sig föras mellan många händer. Varligt hanterad, utan egen vilja.
I den föränderliga gren som hänger över scenen koncentreras Tending to fall. Vackra, men återhållna bilder för den som vill meditera medan julen raskar på.

Spelas t o m 2/1 2013.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 8 december 2012

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser