Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Stark stram kroppspoesi

2012-12-17

Fakta:

Namn: Kopplad
Koreografi: Jeanette Langert
Musik: Harry Scott
Ensemble: Dansare: Anande Vinken Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller
Plats: 3 våningen, Göteborg
» http://www.3vaningen.se/

Stramare än stramt. Med kontrollerad precision och minutiösa detaljer. Sådant är Jeanette Langerts koreografiska språk. Och Bente Lykke Møllers scenografiska. Därför resulterar deras gemensamma arbete i helgjutna verk. De har följts åt ända sedan Langert gjorde sin avslutande produktion, Mera mera, vid koreografutbildningen på Danshögskolan 2006.
Nu presenterar de Kopplad på 3:e våningen. Två vita pelare/pålar står på linje på den svarta scenen. Med en ensam strålkastare skapar Karl Svensson ett avgränsat, magiskt ljus. Tänk gatlykta.
Dansaren Anandi Vinken står lutad mot den bortre pålen. Bortvänd och med kroppen i en obekväm ställning. Ändå hänger den fria armen till synes helt avslappnad.
Långsamt, långsamt etableras förändring. Tystanden förtätar koncentrationen.
Så småningom kommer den framåtböjda kroppen, med huvudet ner, och ett sträckt ben i luften. Det är en återkommande, stark figur i Lagerts kroppspoesi. Här får bilden extra eftertryck av den vita kostymens kjol, som faller ner runt överkroppen.
Langerts dans är krävande för såväl dansarna som åskådarna. Koreografin utgår från en extrem känsla för linjer och disciplin, som klassisk baletträning ger. Men omformad, hos Langert handlar det aldrig bara om teknik, lika viktig är en inre koncentration som dansaren måste kunna förmedla. Anandi Vinken gör det sublimt. Rent och vackert muskelspel i en kropp som bär dans, på samma gång lågmält och starkt.
Publiken sitter blickstilla, tyst, med återhållen andning. Runt en halvtimme, längre kan de här verken knappast bli för att förtätningen ska förbli så total. Någon minut med Harry Escotts sköra piano ger en välbehövlig andning.
Inspirationen för Kopplad kommer från en diktrad i Tomas Tranströmers Mörkerseende. Jag ser den mest som en association, Langerts titel är en lika viktig ledtråd. Här kretsar en dansare sakta kring ett centrum – rummets andra pelare blir bara förbunden med rörelsen genom skugglinjen på golvet. Hon lösgör sig, men famnar pålen på nytt. Kopplad till sig själv.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 11 december 2012

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser