Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Festhatt för dansfnatt

2012-12-08

Fakta:

Namn: Crazy Mixmas, Tending to Fall av Fernando Melo, Utkanten av Jo Strømgren och >La la land av Alexander Ekman
Ensemble: GöteborgsOperans Danskompani
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

GöteborgsOperans Danskompani bjuder på ett ganska digert dansprogram.
Men Alexander Ekmans La la land är värt att vänta på, anser Margareta Sörenson.

Är det Jesus? viskar ett barn i närheten. Crazy Mixmas vänder sig till en vuxen publik, men på dans följer ofta mycket unga dansintresserade med. Och frågan är berättigad när man ser den tredelade aftonens program inledas med Tending to Fall med koreografi av Fernando Melo.
Scenbild, kostym och design är gjorda av multikonstnären Patrick Kinnmonth och helheten är sakral, fast jag tänker mer på buddhism än kristendom. En silvrig jättekvist hänger över scenen där nio dansare i långa veckade unisexkjolar rullar, faller och stiger. Så småningom bär de och skickar mellan sig en liten pojke, likadant klädd, blond och blek och allvarsam han också. Han är inte Jesus, utan ett Barn med stort B, en mänsklig representant. Det är vackert och stillsamt, men också milt och monotont. Hur människan föds och försvinner, lämnar över och går vidare är min tolkning. Det sammanhållna legatot är fint, men motverkar dynamik och några spänningsfält vill inte riktigt uppstå.
Göteborgsoperans vältrimmade kompani bjuder på ett ganska digert program, där Tending to Fall bara är tjugo minuter lång. Sedan följer två nästan timslånga verk, båda dansade sedan tidigare av samma kompani. Man blir påmind om att koreografi är en särdeles krävande konstform, i sig alltid en kombination av flera andra konstformer än själva dansen. Och frågan är om överraskningarna i Jo Strømgrens Utkanten har stått sig; den var först en teaterpjäs (Placebo 1999) och bearbetades till ett dansverk senare. Den galet normala 1960-talsstämningen är bitvis väldigt rolig med sina surrealistiska kast och envetna angrepp på kristna symboler efter Monthy Pyton-mönster.
Utkanten är teaterdans där scen följer på scen. Det bästa kommer sist under aftonen med Alexander Ekmans La la land som har den högra hjärnhalvan, just-nu-medvetandet, som ram för sin komposition. Ekman har arbetat med både dans, scenografi och kostym tillsammans med Medhi Wàlerski, men det är Ekmans blick för kårdans som präglar verket. Unisona rörelser hos 18 dansare eller rörelser i glidande kanon får stor kraft om de hanteras så suggestivt som Ekman gör. Urenkelt och publikknipande på ett plan, men med en alltmer växande laddning där guldfiskarna i sitt akvarium med sina sirligt böljande orange slöjfenor ”dansar” en bild av guldfiskminnet, en av våra vanligaste bilder av just-nu-perspektiv.
I Ekman-Wàlerskis verk excellerar göteborgsdansarna i tajmning, drill och fint hanterad teatralitet. Samt publikkontakt: den avväpnande dansen med koniska festhattar ute i publiken får hjärtan att smälta och feststämningen att komma indansande. Det finns ett mod man inte ofta ser i Ekmans generösa och inbjudande gest. Discokulans glitter omsluter ett allvar som växer och drar in betraktaren i verket.

Publicerat i GT/Expressen, 7 dec 2012.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser