Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

När diktaturerna faller samman

2012-12-05

Fakta:

Namn: Semiramis
Regissör: Nigel Lowery
Musik: Gioachino Rossini
Plats: Operaen i Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

Semiramis är i Rossinis opera med samma namn är drottning i
Mesopotamien, ett område som gränsar till dagens Irak som inte är så
långt från krigshärdens Syrien. Mytologi, österländsk magi och
politiskt sprängfull verklighet möts också i denna storslagna
operauppsättning som nyligen haft premiär i Köpenhamn.
Den politiska förlagans antydningar – Voltaires tragedi med samma
namn – hamnar lite i skymundan på bekostnad av den psykologiskt
tillspetsade tolkningen av de enskilda rollgestalterna och den virtuosa
belcantosången i samklang med en lite lättsam musikalisk humor. Samma
frihet har den engelske regissören Nigel Lowery tagit sig.
Genom att låta scenbilden domineras av väldiga palats i allt värre
sönderfall för han oss direkt in i dagens verklighet. Handlingen verkar
lika mycket ett slags maffiadrama, en vendetta i Mesopotamien mellan
några familjer som kämpar om makten eller en serie diktatorer som sakta
men säkert går sin egen undergång till mötes. Det känns lika brutalt,
som mänskligt utlämnat, med all brutalitet och korruption som hör till
deras vardag.
Idag behöver man inte längre beveka Gudarna som på Semiramis
tid, allt handlar om pengar och det är det intrigerna handlar om. Under
Rossinis och Voltaires tid hade man inte rätt att placera intrigen i
sin egen tid utan var tvungen att transponera den till en avlägsen tid.
Idag har vi helt andra friheter därför känns det helt på sin plats när
allt fler regissörer idag placerar in de gamla operorna i vår egen tid.
Inte minst den stereotypa bilden av den romantiska operans
kvinnogestalter behöver revideras. Semiramis liksom alla de andra är
starka personligheter som verkligen försvarar sig i ett mansdominerat
korrupt samhälle.
De kvinnliga huvudrollsinnehavarna bär här kläder som direkt för
tankarna till någon amerikansk dokusåpa medan de manliga bär lysande
sidenkostymer i bästa maffiastil eller beige överstekostymering med
alla medaljer dinglande på brösten påminnande om Sadam Hussein eller
Kaddafi. De löper runt ständigt åtföljda av en stor mängd personer i
svarta välpressade kostymer som i det fördolda utför allt som krävs av
dem. Lite av maffiaromantiska filmer tycker man sig känna igen. Ibland
bygger de upp höga tempelliknande byggnader av kuber i tyg som snart
faller samman eller släpar omkring på likkistor. Alla dessa anonyma
stereotypt framställda gestalter utgörs av kören som samtidigt står för
underskön sång som blandar sig med belcantosångarnas berömda växlingar
i tonstyrkan som övergår i gälla skrik. Man sitter som förhäxad av alla
dessa paradexempel som man sällan längre får höra. Hur många
koloratursångare av den klass som här lånats in iuppsättningen
finns det idag? Eftersom det är en samproduktion ( med Vlaamse Opera i
Gent ) har detta blivit möjligt.
Det är bara att hoppas på att alltfler operahus i Europa går samman
för att i framtiden sätta upp denna form av nyskapande opera. En
kostsam historia men som med samproduktion i våra allt sämre tider
förhoppningsvis kan bli verklighet.

Spelas på Operaen på Holmen till och med 16 januari.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser