Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

I en zenbuddistisk trädgård

2012-11-28

Fakta:

Namn: Ryoanji - ett möte
Ensemble: Alice kollektiv
Plats: Dansens hus, Stockholm
» http://www.alicekollektiv.se/

John Cages komposition Ryoanji har hämtat sitt namn från en japansk zenbuddhistisk trädgård. Verket är från 1983 och det är onekligen zen som präglar musiken när Alice Kollektiv låter slag på sten och lerklocka möta bastrombon och andra inspelade stämmor. Fyra dansare rör sig runt publiken som sitter på schäslong-liknande stoppade bänkar; kanske delvis improviserat inom en fastlagd ram av post-cunninghamliknande dans.
Alice kollektiv banar sig en alldeles egen väg kring modernismens finaste arvegods, ömtåligt och kanske nästan krackelerat. Johan Petri står för koncept och regi, ingen verkar ha signerat koreografin men ett tack till Cecilia Roos, legendarisk dansare och repetitör av Per Jonssons verk bland annat, skvallrar om att åtminstone ett samordnande öga bistått dansarna. Kanske de har koreograferat sig själva, kanske det låtit alltsammans hända som en (nästan) äkta happening i mötet med musiken.
Sällsamt, stillsamt och meditativt. Verket är en hyllning till John Cage som skulle fyllt 100 år i år, vilket redan tidigare i höst har firats på flera scener. Cage samarbetade ofta med sin livspartner koreografen Merce Cunningham, som svarade på Cages idéer om slumpen som kompostitionsmässig guide. Cunningham skapade en stil som betytt mycket för den moderna dansen under andra hälften av 1900-talet: mjuk, linjeren, rytmiskt vacker och strikt abstrakt.
Jag bläddrar fram en text som Cage skrev om dans redan 1944. Hans text ”Grace och klarhet” är sträng mot den moderna dansen: ”….klarhet i den rytmiska strukturen tillsammans med grace är väsentlig för de tidsliga konstarterna, att de tillsammans bildar en estetik och att man sällan påträffar dem i den moderna dansen; att denna inte har någon estetik (dess styrka är och har varit knuten till personligheten hos dess upphovsmän och bästa uttolkare), att den moderna dansen för att kunna bli kraftfull och användbar i samhället, mogen i sig själv, först måste klargöra sin rytmiska struktur, sedan fylla den med grace och på så sätt skaffa sig en teori, den vanliga, universella teorin om vad som är skönhet i en tidslig konstart. ”(Skriftserien Kairos nr 13).
Grace? Skönhet? Vem säger så om samtida dans idag? Sant är alltjämt att den samtida dansen inte har en, enda övergripande estetik utan att stilar och genrer glider ur och i varandra och att upphovsmän och -kvinnor signerar individuellt.
Så kan man tänka medan tiden droppar stilla genom ett timslångt verk med minutvisare som pekar bakåt och framåt på samma gång. Alice Kollektiv har än en gång signerat något högst eget och tänkvärt.

Publierat i Expressen Kulturen Scenbloggen 25 nov

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser