Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 22 september 2020

En känslolös och museal Bayadere

2012-11-15

Fakta:

Namn: Bayadère
Koreografi: Marius Petipa
Musik: Ludvig Minkus
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater, Gamle Scene, Köpenhamn
» http://www.kglteater.dk

När jag bestämde mig för att se Det Kongelige teaters uppsättning av en av senromantikens absoluta balettklassiker, La Bayadère i koreografi av Marius Petipa, hade jag förväntningar på att denna nyuppsättning skulle komma med nya perspektiv på den klassiska baletten. Något utöver vita tutuer, sublima, svärmiska och eteriska svävande väsen, allt välretucherat i en pittoresk omgivning med folkloristiska inslag som hos den samtida Bournonville eller som här med indiska tempeldansare ( som kallas Bayadère på franska och Bayaderka på ryska ).
Men längre än så utvecklades den inte. Har vi verkligen inte kommit längre i dag? Är det kanske så att vi inte vågar ändra i historiska verk av rädsla för att förstöra själva essensen? Kan det vara därför man fortsätter spä på med kärleksdrama som om tiden har hunnit ikapp baletten.
Ett av de största problemen är att man alltför mycket fokuserar på den yttre formen, på stilen, rörelsevokabulären och stegen utan att få oss att känna människan, själva livspulsen på djupet. Inte ens sista aktens berömda Skuggornas rike då en lång rad vita tutuklädda ballerinor långsamt rör sig nedför en ramp för att rada upp sig på scenen i den odödliggjorda arabesque penché-scenbilden når ut utan förblir en slags harmonidyrkande men harmlös uppvisning av en historisk balettklenod.
I Köpenhamn har man en av vår tids skickligaste klassiskt skolade dansare som jag förmodar inget annat vill än skapa nya verk långt från alla koloristiska nationalromantiska sådana. I den här uppsättningen verkar tiden ha hunnit ikapp dem.
I stället för att försöka rekonstruera en balett från 1877, då den hade värlspremiär kunde man pröva en annan lösning. Varför skulle det inte vara möjligt att i stället ta bort allt det högromantiskt spektakulära och föra in dramat i vår egen tidsålder. I stället för att fokusera på den hierarkiskt uppbyggda balettvokabulären borde man med utgångspunkt i denna kunna bygga upp något nytt som känns angeläget, men då fordras inlevelse, känsla och motivering från alla inblandade.
Olyckligtvis är det kanske så att den klassiska baletten stelnat i sin egen självgoda form och därför alltför sällan appellerar till andra än inbitna balettomaner. Men hur många sådana finns kvar?
Baletten idag borde kunna ställa upp med annat än som här med halvnakna slavinnor som kryper runt under eldröda tempelväggar i en senkolonial miljö med högförnäma kolonialherrar och damer som roar sig kostligt.
Men tack i alla fall för den jättelika elefanten, den vackra påfågelsscenbilden där barnen sätts i fokus som för åtminstone några minuter lockade oss att tro att något nytt och mera levande skulle följa.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser