Törnrosa från Stuttgart

Den franske balettmästaren Marius Petipa var i decennier verksam vid kejserliga baletten i St Petersburg. Där skapade han tillsammans med Pjotr Tjajkovskij den klassiska balettens främsta verk, som än idag är kanon och urverk för Västerlandets operahus: Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön. Alla kom till under 1890-talets första hälft, då redan modernismen tickade på för fullt i hela Europa. Och problem sattes under debatt på teaterscenerna med Ibsen och Strindberg. Och Isadora Duncan kastade korsetten.
Men historien går inte alltid i takt. Här är balett som för den tiden var högklassig underhållning för en stor publik och krävande teknisk uppvisning för de kunniga, balettomanerna. Hur många som finns idag som besitter kunskap och intresse att se och avnjuta själva dansandet i ett verk som Törnrosa, kan man fundera kring. Men det lär vara utsålt på Stockholmsoperan för Törnrosa, sagan om flickan som sov i hundra år innan prinsen, den rätte, kom och väckte henne.
Folksagan är, som alltid, psykologi innan psykologin var uppfunnen, och det finns rikligt med symboler att tolka i berättelsen. Blodet som droppar från sticket av sländan, den goda fén och den onda, sömnen, uppvaknandet. Mats Eks tolkning (från 1996) var en nyläsning för vår tid som handlar om droger, tonårsdimma och den förlösande kärlekens kraft. I Márcia Haydées uppdatering av Marius Petipas verk finns inget försök att närma sig en modern tid, snarare att tvärtom gå till sagans klassiska och typiska drag och frikoppla den från samtiden. Tolka får man göra själv.
Márcia Haydée har i sin bearbetning av Petipa framförallt berett större dramatisk plats för den onda fen, Carabosse. Marie Lindqvist är ond, ond, ond och ger med sin skickligt dramatiska dans en mottyngd i långa partier med lite laddning. Hennes svarta slängkappa i tunt siden används uppfinningsrikt: hon lyfts högt som en batman, hon får hela golvet att smeta av svart, ond kraft. Marie Lindqvist är alltid en stor tillgång för Kungliga Baletten med sin förmåga att i själva dansandet vara dramatisk, här är hon alldeles utmärkt.
Uppsättningen är tre timmar lång och man kan också börja fundera över att 1800-talets teaterbesökare inte så ofta såg hela verk. Akter ur operor eller baletter uppfördes separat, folk kom och gick i pauserna, man kom för att se en viss dansare, kanske, i en viss roll. Tre timmar är en med våra mått mätt lång föreställning med en hel del så kallade transportsträckor fram till den maffiga fjärde akten. Då har prinsen och Törnrosa fått varandra, det blir fest på slottet och festen är en maskerad. Festdeltagarna är utklädda till sagofigurer, så här dansar Snövit med sina sju dvärgar, balettbarn i skägg, Rödluvan och vargen, Fågel Blå, Ali Baba och många fler. Här är Tjajkovskijs musik på högsta varv med en fenomenal variationsrikedom för de många korta dansavsnitten, som också svarar med olika stilar och bravurnummer som Fågel Blå, fint och stilsäkert dansat på premiärkvällen av Adilijiang Abudureheman, som också är tekniskt nära perfekt.
På premiärkvällen dansades prinsen av Friedmann Vogel från baletten i Stuttgart, som också är hemmahus för Márcia Haydée. Det är intressant. Hans tekniska briljans lyser, men det är också fantastiskt att se teknik – som är en förutsättning och inte ett självändamål – hanteras med sådan lätthet och glädje. Det ser verkligen ut som han har roligt när han dansar. Höga och luftiga hopp, rena linjer, perfekta nerslag, det är sant, men också en generös utstrålning bortom prestationen: det är bara en saga, det här, ni kommer väl ihåg det?
Välgörande, då det under premiärkvällen fanns gott om darriga balanser bland damerna och osäkra landningar bland herrarna. Ett verk som detta är ytterst krävande, och en stor ansträngning att genomföra på god nivå. Gästdansare som Vogel från andra operahus är intressant på flera sätt: det skärper helheten, ger oss något att jämföra med och påminner om att den klassiska baletten är ett internationellt språk på blandad italiensk-fransk-ryska framstampad under sekler.
Stockholmsoperans nya balettchef, Johannes Öhman, vill vårda den klassiska baletten och det är sant att detta operahus är det enda i landet som överhuvudtaget kan dansa klassiska helaftonsverk som Törnrosa. Men hur ska arvegodset vårdas? Dramaturgiskt och tolkningsmässigt borde det både dammas och putsas för att gå vår tid till mötes. En uppsättning som denna kan beskrivas som lång, seg och händelsefattig lika gärna som klassisk, teknisk och dansdramatisk.

Publicerat i Expressen Kulturen Scenbloggen 27 okt 2012.

Margareta Sörenson