Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Magisk realism och fantasteri

2012-10-29

Fakta:

Namn: Lulu
Musik: Alban Berg
Plats: La Monnaie, Bryssel
» http://www.lamonnaie.be/

Många försök görs för att förnya scenkonsten idag men långt ifrån alla slår väl ut. Att få operan och den klassiska baletten att kännas angelägen hör fortfarande till undantagen.
Krzysztof Warlikowski är en av dem som verkligen lyckas tillföra nytt liv inte bara i teatern utan också i gamla operaverk. Samtidigt som han idag leder det internationella kulturcentret Nowy Teatr i Warszawa pendlar han mellan olika teatrar och operor i Europa.
Nyligen hade han premiär på Lulu på La Monnaie i Bryssel där
han tidigare satt upp Après (A)pollonia, Medea och Macbeth som utsågs till det årets bästa europeiska operauppsättning av den tongivande tidskriften Opernwelt. Inte utan att man blir imponerad av att ett relativt litet operahus som La Monnaie vågar satsa så helhjärtat på nytänkande scenkonstnärer. Andra i raden är Romeo Castellucci, Ivo van Hove, Stefan Herheim, Dimitri Tcherniakov, Olivier Py, La Fura dels Baus, Andrea Breth, Guy Joosten och Pierre Audi.
Liksom i Warlikowskis tidigare uppsättningar är det barnet som här hamnar i fokus medan de vuxna skildras som cyniska egoister på gränsen till groteska monster där våld, sex och mord hör till vardagen. Barnen framställs som oskuldsfulla väsen som blir offren i en brutal och skoningslös värld.
Alban Berg skrev Lulu i början av 1930-talet men hann aldrig avsluta den innan han dog. Den tredje och sista akten skrevs först 1979 av Friedrich Cerha. Berg själv inspirerades av Frank Wedekinds femaktspjäs med samma namn som byggde på dennes tidigare verk Jordanden och Pandoras ask. Lulu, Lilith, Eva har många likheter trots att de hör hemma i olika kulturer. Warlikowski sätter dessa
mytologiska färgstarka kvinnor i fokus för att visa att det trots alla feministiska framsteg fortfarande råder en machoinriktad konservatism som visar att männen har svårt att acceptera kvinnornas rättigheter. En uråldrig kamp som fascinerar samtidigt som den verkar frånstötande. Det är lite av det som Warlikowski vill visa med sin Lulu.
I föreställningen visas videobilder i jätteformat där en ung kvinna ihärdigt läser i en bok med titeln Lilith eller var det möjligen Lolita av Nabokov. På scenen ser vi hur männen lägger kvinnorna under sig utan att dessa gör motstånd. Warlikowski inspireras ofta av filmer av bland andra Fellini, där man tycker sig känna igen scener från Julietta och andarna, Pasolinis Théorème och Viscontis De fördömda (La Caduta degli Dei).
Den sexuella identiteten sätts alltid i hans föreställningar i rampljuset och hamnar på samma rang i tillvaron som den politiska och sociala. Scenen befolkas av homosexuella, pedofiler, transsexuella samt av diverse groteska sexuellt belastade figurer som desperat driver runt för att ständigt söka nya erotiska upplevelser men som ingen i
slutändan verkar fästa sig vid. Med hjälp av den nästan nakna jättelika scenen laddas bilden dramaturgiskt så allt framträder i all sin nakenhet.
Efter att ha sett Aronofskys film The Black Swan berättar Warlikowski i en intervju att han inte kunde låta bli att förundra sig över hur så många unga flickor dras till den klassiska baletten trots att de här utsätts för hård disciplin och sällan lyckas nå upp till sin drömbild som prima ballerina. Varför drömma om något så ouppnåeligt? En slags absolut drömvärld. Som för att ifrågasätta balettens dragningskraft på unga flickor där den dunlätta erotiserande tutun och alla de hissnande hoppen, de förevigade träningsmomenten vid stången och lyften av drömprinsen tydligtvis fortfarande har sin dragkraft. Baletten har den blivit en kult i sig?
En serie unga elever från en dansskola i Antwerpen dyker fram på scenen med jämna mellanrum. Först som oskuldsfulla småflickor i rosa tylklänningar för att successivt inlemmas i en machovärld där männen tävlar om att sexuellt förföra dem. I en av logerna intill scenen sitter hela tiden en maskförsedd person iförd heltäckande svart, tätt
åtsittande nättrikå och stirrar ömsom ut mot publiken ömsom mot scenen. Som en djävulsfigur förföljer han oss med sin blick hela föreställningen igenom. Alltemellanåt kommer han ned på scenen för att förföra de små dansarna. En efter en hamnar de i en glasbur som står i fonden innan de stoppas ned i sjukhusliknande sängar som står bakom.
Djävulen – alias den svarta svanen – dansar en duett på tåspets med en vuxen kvinnlig dansare under en svart stjärnhimmel där stjärnorna glittrar som i en music-hall. På stora videobilder som hänger ovan scenen kan vi följa de små ansiktenas förvandling från deras oskuldsfullhet till vulgärt sminkade ansikten med saliven dreglande
från eldröda munnar som om de just njöt av en sexuell akt.
Forskningen har visat att Lulu med stor sannolikhet skall betraktas som ett självbiografiskt verk. Hon är inget omoraliskt sexualmonster i fin-de-siècle-anda som Wedekind tar fram i sin pjäs utan Bergs egen utomäktenskapliga dotter som han hela livet igenom försökte dölja existensen av. Albine hette hon, en feminisering av Alban och den misslyckade kompositören i operan, Alwa, anses idag vara Berg själv. En person som försöker slingra sig undan samtidigt som han försöker utnyttja Lulu på alla sätt. Inte bara som kabarédansös utan till slut också som sutenör.
Verklighetens Albine fick lyckligtvis en någotsånär ordnad tillvaro och försökte också upprätta kontakt med sin far dock utan att denna vågade bryta konvenansens spelregler. Att han måste ha haft stora samvetskval visar hans opera.
Warlikowski gör Lulu till ballerina i stället för kabarédansös. Redan som litet barn visste hon vem hennes far var och då kan man anta att hon i sin fantasi själv försökt leva upp till hans ideal för att bli accepterad. Så kanske Berg tänkte när han berättade om Lulu som en föräldralös flicka som drömmer om att bli dansare i den tidens
kabarévärld där hennes framtid var dömd att misslyckas. Att Warlikowski inte ställer några höga förväntningar på att balettens skimrande drömvärld skall tillföra något positivt i en fortfarande machodominerande värld står utom allt tvivel. Många i publiken verkade känna sig lätt berörda medan andra gav honom stående ovationer.
Den lyriska, romantiska musiken med de vackra sånginslagen och den stora mängden ren text för snarare tankarna till en musikteater än en ren opera. Men det är också en av de charmigaste sidorna. Varken opera eller teater utan bådadera vilket passar som hand i handske för Warlikowski som skapar en slags polyfon ritual där den plastiska
temporaliteten får scen och salong att förenas. Aktörernas rollspel blir till
ögonblicksbilder som vi i publiken får dela med dem.
Ett annat spännande drag är att alla Warlikowskis föreställningar bygger på improvisation. Viktigast är att samtliga aktörer ges tillfälle att utveckla sina personliga känslor och erfarenheter. Före varje föreställning tar de upp olika frågor till diskussion som de sedan utvecklar under själva föreställningen. På det viset får man
aldrig samma tolkning kväll efter kväll. Att få musik, sångsolister och skådespelare att interagera på detta sätt samtidigt som man lyckas hålla kvar verkets strukturella uppbyggnad får anses som en extra bragd. Han förtjänar verkligen ett extra bravorop!

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser