Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Med planlösheten som plan

2012-10-25

Fakta:

Namn: Akademien
Koreografi: Gunilla Heilborn
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» http://www.dansenshus.se

Ofta letar jag fram recensioner av tidigare verk av en koreograf när jag sett något nytt. Det är bra att friska upp minnesbilden. När jag gör det inför att skriva om Gunilla Heilborns Akademien blir jag dock förskräckt. Det jag skrev om hennes Femårsplanen från 2009 skulle, om man byter ut verkets titel, nästintill kunna kopieras för att beskriva och värdera det nya verket.
Så här skrev jag då:
Det är tur att Gunilla Heilborn har humor. Innerligen tur. Annars skulle Femårsplanen vara en helt ledsam timme.
Fyra personer är fyra roller som spelar unga människor utan riktning i livet. En femårsplan behövs, men med vad ska den fyllas? Dansteater kallas uppsättningen, men det varken dansas eller spelas teater i någon större utsträckning. Utan man dansar icke-dans och levererar icke-text i ett icke-rum. – – –
Dansen är rörelse (knappt) och texten är oneliners eller pratbubblor (knappt). Rörelsen är begränsad, avsiktligt amatörish. Allting är bäst i början, sägs det i Femårsplanen. Så sant! De första fem, tio minuterna är det lite kul med dekonstruktion och tillbakalutat pallsittande.
Danspubliken är på hugget och nosar sig fram till allt nytt och krytt. Men också skrattandet är bäst i början. Och, jag försäkrar, något allvarsamt med sig på vägen, det får man inte. Femårsplanen vill kanske skildra planlösheten som en plan: ceci n’est pas une pipe, som Magritte skrev under bilden av en pipa. Det var länge sedan. Femårsplanen ser bara planlös ut.

Nu är det alltså Akademien och scenrummet antyder antikens intellektuellt öppna torg, ”där man tidigare kunde strosa omkring och diskutera saker som man var intresserad av.”
Verket är resultatet av en workshop i Fabrik Potsdam i Berlin. Kanske kan man nöja sig med att det redovisar ett koreografiskt performancearbete som vuxit fram, men som publik har man djupt långtråkigt inför allt detta ”icke”. Eftersom ensemblen har arbetat med att gå i mönster får verket mot slutet en slags gång-koreografi; lite mer struktur, men det fängslar inte, precis.
Tidigare verk som Potatislandet eller Havet är blått av Heilborn har ofta förenat humor och formella upphävanden på ett sätt som kunnat intressera. Nu sitter jag här med Magrittes gamla pipa igen, och den är sig precis lik. Och dammig.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 20 okt

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser