Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 01 oktober 2020

Intensivt samspel mellan musik dans och film

2012-10-20

Fakta:

Namn: Dance
Koreografi: Lucinda Childs
Filmare: Sol Le Witt
Musik: Philip Glass
Plats: Kaaitheater, Bryssel
» http://www.kaaitheater.be

”My dances are an intense experience of intense looking and listening,” säger Lucinda Childs under ett möte inför en fulltalig publik som mött upp för att återse hennes berömda film och koreografi Dance (1979) ett av de postmoderna verk som utan tvivel kommer att betraktas som en milstolpe i dansens historia.
Childs skapade verket, som ursprungligen bestod av fem partier men som i den här versionen enbart bestod av tre av dem, i nära samarbete med Philip Glass och Sol LeWitt. Dansen följer så strikt den minimalistiska musiken vars repetitiva rytmik är så fylld av hypnotisk intensitet att den med hjälp av dansen och den filmiska dekoren av Sol LeWitt tar formen av en visuell representation. Att lyssna och samtidigt följa de åtta dansarnas geometriskt precisa rörelser som interagerar med andra dansare som projiceras på filmduken med jämna mellanrum skapar en slags upplösning av själva rummet. Ibland ser vi dansarna på scenen förena sig med dansarna på filmduken. Som luftlösa, flyktiga väsen lotsar de oss vidare in i Sol Le Witts geometriskt precisa strukturer som avtecknar sig på scengolvet i form av trianglar, rutor och linjer som hela tiden rör sig. Ibland lyfts de upp och blir hängande ovan scenen, på tvärs eller lutande ut emot publiken inbjudande oss att bli en del av den kreativa processen. Sol Le Witts teknik bestod i att han gav några allmänna linjer och lät sedan publiken själv fortsätta.
Dansarna är klädda i vitt liksom på filmduken vilket bidrar till att skapa ett grafiskt raffinerat verk där musiken anger färgen genom sin satstekniska struktur. Dansarnas abstrakta, snabba rörelsevokabulären kompletterar verkets energiska rytm samtidigt som en nivåutjämning sker mellan dans, musik och dekor. Allt når en sådan
högspänning av en styrka som utsätter publiken av så många snabba förgbiglimrande bilder så att våra öron och ögon knappt hinner uppfatta alla detaljer. Utan att ana dras man oundvikligen in i den skapande processen och när den timslånga föreställningen plötsligt tar slut har våra ögon och öron svårt att vänja sig igen. En masseffekt som snart förlorar sig in i den grå verkligheten.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser