Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 30 september 2020

Kraftfullt med Göteborgsoperans danskompani

2012-10-16

Fakta:

Namn: Hemland: Mama, I'm coming home och Untitled Black
Koreografi: Guy Weizman, Roni Haver samt Sharon Eyal, Gai Behar
Ensemble: Göteborgsoperans danskompani samt gästdansare
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Framtiden är redan här. I konsekvens med den insikten bytte Göteborgsoperan tidigare i höst namn på sin dansensemble. Göteborgsoperans danskompani rimmar bättre med den repertoar som presenteras sedan flera år tillbaka. Baletten är förpassad till historien. Med den kanske delar av publiken, men uppriktigt sagt är det synd om någon väljer bort dansen på Göteborgsoperan av rädsla för – eller fördomar mot – det nya. Det som visas på scenen i höstens öppningsprogram Hemland? är nämligen bra. Det är dans av hög klass och med en vilja att kommunicera på ett modernt språk.
Balettchefen Adolphe Binder har tagit fasta på den nya situationen i sitt programval. För danskompaniet handlar det inte bara om ett namnbyte utan om att bottna i en ny identitet, fullt ut. Det kan vara omskakande. Den interna situationen blir också en spegel av samhällsförändringarna runtomkring. I dagens värld av snabba förändringar, förflyttningar och nya situationer famlar vi som individer efter fäste. Var hör vi hemma?
Från den idébasen utgår danskvällens båda stycken, Mama, I’m coming home och Untitled Black. Bakom vart och ett står en koreografduo med israelisk bakgrund.
Guy Weizman och Roni Haver har koreograferat Mama, I’m coming home. De är numera bosatta i Nederländerna och driver Club Guy & Roni, som gärna arbetar med tvärkonstnärliga produktioner. Det avspeglas i Göteborgsuppsättningen där dans, musik, sång, ljus, kostym och scenografi är starka komponenter i en helhet med explosiva laddningar.
Över scenen hänger speglar som återger en extra dimension. I disigt sidoljus befolkar dansarna scenen med snabba, unisona rörelser, men spridda gruppvis. Det är energi och skarpa snitt i rörelserna, ofta slutar frasen i en position som har släktskap med balett! Den apokalyptiska stämningen förstärks när ljuset hastigt växlar och orkestern brakar loss. Fyra musiker hanterar en uppsjö av olika instrument, bland annat en cykel. Timo Nieminen är som sångare stämningsledaren för kvällen. Vi rör oss mellan klubben, konserten och eftershowenpartyt. Hemlösheten personifieras av Heather Telfords maskerade rockstjärna. Ödslig och onåbar. Men Weizman och Haver berättar ingen historia, de skapar stämningar att associera från.
David Dramms arrangemang spänner från upphöjda frälsningstoner till lågmäld country. Med rock, gnissel och en del kraftigt bröt däremellan.
Tvära brott och snabba förflyttningar driver de stora ensemblepartierna, Mama, I’m coming home bygger på kontraster. Här finns uttryck av våld. Dansarna sliter i varandra, kopplar stryptag och begränsar utrymmet. Propellersurr ger en känsla av fara. Små ljuspunkter i den svarta fonden framträder som stjärnhimmel, punkter på en karta eller bombanfall. Moritz Ostruschnjaks utbrott av akrobatiska streetmoves andas desperation.
Mot detta står lugnare partier med en annan ton, varmare, närmare. Där blir dansens kvalitet tydligare. Individerna syns. Ibland liksom råkar kropparna haka i varandra.
Efter det vildsinta uttrycket hos Weizman och Haver kontrasterar Untitled Black, av Sharon Eyal och Gai Behar, efter paus. Här utmanas dansarna i en helgjuten superkoreografi, en dryg halvtimme av gemensam puls och knivskarp dans. Beaten står DJ Ori Lichik för, från sidoscenen.
Gruppen av kroppar omsluts först av en avgränsad ljuskägla. I Maayan Goldmans kostymer blir varje dansare en androgyn blandning av harlekin och rymdsoldat. Blanka partier, även i maskerna, gör ljuset till en magisk medspelare.
Basen i koreografin är en rytmfast golvkontakt parad med minutiös precision i rörelserna. En liten huvudvridning eller ett utfallande steg, dansarnas rör sig oavsett som en enda kropp, organiskt. Och ändå blir det aldrig monotont, bara en aldrig sinande ström av rörelse som kontrollerat brer ut sig över scenen. Det finns en förunderlig frihet i den starka strukturen, symbiosen med musiken är total.
Den täta gruppen löser upp sig i glesare formationer, drar sig sedan samman igen. Cirklar och rader expanderar och koncentreras. Gruppen försvinner i mörkret, lämnar en ensam dansare kvar. Men rörelsen upphör inte, och den ensamma individen omsluts snart av ett nytt sammanhang. Det är abstrakt koreografi som berättar genom form, en njutning varje sekund.
I Untitled Black blandas medlemmar i Göteborgsoperans kompani med gästdansare som koreograferna tagit med. Det syns knappast några skarvar, vilket är ännu ett bevis på operadansarnas lyhördhet och förmåga att förvalta nya impulser.
Hemland? är ett kraftfullt avstamp för Adolphe Binders vägval, måtte fortsättningen bli lika dansant.

Spelas t o m 16/11

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 15 oktober 2012

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser