Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Ode till mänskligheten

2012-10-12

Fakta:

Namn: Built to last
Koreografi: Meg Stuart
Musik: musikalisk dramaturgi: Alain Franco
Plats: Kaaitheater, Bryssel
» http://www.kaaitheater.be

”Med musik kan vi aldrig vara säkra, den fungerar som en slags evighetsmaskin som följer oss in i döden” sade Meg Stuart under en konferens hon gav i samband med den belgiska premiären på hennes senaste kreation Built to last. Vid sin sida hade hon den belgiske musikern Alain Franco som svarade för musiken, en dramatiserad fusion av berömda symfoniska verk från olika epoker.
Med utgångspunkt i Beethovens intrikat uppbyggda Eroica fylld av framåtdrivande energi, upphetsande klimax och lyriska skiftningar skapade denne kompositör ett av musikhistoriens mest storslagna och förbryllande verk som många kompositörer låtit sig inspireras av. Liksom i Ligetis Lontano (1967) går allt på högspänning, ett verk som är fyllt av ett nystan av enskilda klangfärger där två teaterstycken för tre vokalister som sjunger helt meningslösa stavelser fyllda av humor och ironi försöker uttrycka verkets ouppnåelighet.
Det förevigande anslaget i Beethovens Eroica som Ligeti kritiskt försöker analysera blandas här med Beethovens verk, följt av bland många andra däribland Lachenmanns Staub (1987), några av Xenakis hypnotiserande verk men också Schönbergs känsloladdade expressionistiskt sammansatta musik fylld av lika rasande energi och Rachmaninovs symfoniska danser där nostalgin utgör en del av den musikaliska substansen.
Allt är uppbyggt av nostalgiska utblickar som titeln Built to last antyder. Men hur reagerar vi på denna överväldigande symfoniska musik? Kan kroppen verkligen ta den till sig? Är det inte omänskligt frågar sig Meg Stuart och låter fem dansare improvisera sig igenom denna fusion av nyskapande energi.
Efter de två timmar som föreställningen varade satt vi alla och tittade oss lite förstummade omkring. Kanske var det dansen som inte uppfyllde våra högt ställda förväntningar eller blev denna fusion helt enkelt för övermäktig att ta till inte bara dansarna utan också oss i publiken?
När föreställningen börjar står en jättelik diosaurie uppbyggd med hjälp av träklossar i ett hörn och blickar ut över scenrummet. Ett förevigat väsen som under föreställningens gång plockas ned, sätts upp för att bli något helt annat. Som musiken. Dansarna försöker följa utvecklingen genom att ständigt förändra rörelsevokabulären. Roligt att se var fingrarnas obändiga rörelser som hela tiden försökte uttrycka musikens olika vändningar. Med grimaser, absurda rörelsevariationer som inte verkade följa någon form av logik sopade de undan varje form av strukturerad uppbyggnad. Som om de i slutändan upphäver varandra liksom de musikaliska ackorden. Nyckfullt, komplext, gåtfullt och bitvis humoristiskt inte minst tack vare deras klädedräkter som de ständigt skiftade. Är det inte betecknade för vår gåtfulla tid att just detta är en av de vägar på vilka dansen nu slår in på. En slags språngbräda på väg mot nya former där dans och musik möts på nya sätt.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser