En riktig solskenshistoria

Klokt har det visat sig vara av Stockholmsoperan att vända sig till spetskompetensen inom barnteatern för att förnya sig. Lilla Dockteatern Tittut samarbetade häromåret med att sätta upp operan Gossen och kärleken till de tre apelsinerna för småbarnspublik med finfint resultat.
Pierrot på Operan är ett nytt samarbete med en liten fri teater, Pantomimteatern, svensk veteran inom mimkonsten. Den grundades 1977 av bland andra Bo W Lindström, som nu spelar Pierrot med solid teknik, poetisk fantasi och eftertänksam sprallighet. I Torun Bouchers libretto möter han som scenarbetare en liten harlekin-ballerina, de blir intresserade av varandra.
Sist Pierrot syntes till i egen hög person var för tio år sedan på Pantomimteatern i en fiffig och feministisk uppdatering med en Harlekina. Samma trio, Bo W Lindström, Torun Boucher och regissören Hannu Böök, hade skapat Pierrots hemlighet där det slog stjärnglitter kring gamla goda trix, tablåer och situationer. Jag minns den som uddigare och mer överraskande, men förstås också mindre och påvrare än operahusets generösa Rotundan med mera rymd och resurser. Och spännande, medagerande musik: Roger Svedberg och Carl Jakobsson (från Hovkapellet) på slagverk respektive tuba och trombon fixar en intressant värld av melodislingor och operacitat.
Eva Grytt har åter gjort dekor och kostym, som här talar modern klassicism med vackert stiliserade kuliss-träd och hängande ovädersmoln. Nicole Rhodes har koreograferat sig själv i ballerinarollen och Hannu Böök har regisserat helheten som är en solskenshistoria när väl ett stort och känsloladdat oväder dragit förbi.
Trots åsk- och vindmaskiner är det en aningen beskedlig historia där äventyret framförallt ryms i detaljer och enskildheter. När ballerinan luras som staty, när Pierrot snavar och kämpar i motvind – då slår mimen och dansen ut som bäst med sitt eget uttryck och lyfter berättelsen till finstilta höjder av mänskliga tillkortakommande, hopp och längtan. Och humor – alltings underbara plåster när det skaver.

Tidigare publicerat i Expressen, Scenbloggen 29 september.

Margareta Sörenson