Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Försoning och frälsning

2012-09-26

Fakta:

Namn: Program B koreografier av Poul Taylor, Ohad Naharin, och Alvin Ailey
Ensemble: Alvin Ailey American Dance Theater
Plats: Tivolis Koncertsal Köpenhamn

Der har i många år rått ett innerligt förhållande mellan den danska publiken och Alvin Ailey American Dance Theater. Nu kom det flittigt turnerande kompaniet åter till Köpenhamn. Inte mindre än 13 gånger har Tivoli presenterat Alvin Ailey American Dance Theater, men det är för första gången som kompaniet är i Danmark med Robert Battle som konstnärlig ledare. Kompaniet dansade verk av Robert Battle i det ena av de båda programmen, som de hade med sig, mens de i det andra programmet, som undertecknad upplevde innehöll koreografier av Paul Taylor, Ohad Naharin och naturligtvis Alvin Ailey.
I verket Arden Court (1981) av Paul Taylor med musik av William Boyce rådde det starkt tempo och vegetativa former. I stabba steg utvecklade sig gruppen av dansare likt en blomsterknopp som vecklar ut sig i vackra former som senare löses upp. Blomstring och vissnande. Och precis som på en riktig trädgårdspromenad vilar en lugn och avslappad stämning över verket Arden Court. Trots det höga tempot hade verket en meditativ inverkan på åskådaren, man blev nästan hypnotiserad av de hoppande och vaggande stegen och böljande armarna. Men Arden Court ger knappast mer en en rent allmänt behaglig feel-good-känsla.
Ohad Naharins ikoniska verk Minus 16 (1999) har Alvin Ailey American Dance Theater, i likhet med många andra kompanier lagt till sin repertoar. Till publikens stora jubel drar dansarna upp olika åskådare på scenen för gemensam dans. Men det blev till slut alldeles för komiskt och Ohad Naharins referenser till förintelsen drunknar i publikfrieri. Dessutom var musiken alldeles för svag, den borde ha varit högre och mycket mer dominerande och pågående för att verkligen kunna påverka publiken. Men i början av verket när det bjuds på tokroliga fria stilar fungerar det bättre, sen förlorade dansarna greppet om koreografins mörka sidor. De dystra historiske undertonerna i Minus 16 blev inte helt förlöst av Alvin Ailey-dansarna som fokuserar på verkets showpräglade sidor. De fina dansare till trots, så dansas Minus 16 alltså med mer intensitet och farlighet av andra kompanier.
Oavsett hur många gånger man har sett Alvin Aileys Revelations (1960), så är det svært att inte gripas av detta verk dansat till traditionell gospelmusik. Revelations är Bibeln förklädd som dans. Det är tro, tvivel, bön, hängivelse, försoning och frälsning. Revelations är, den fysiska dansen till trots djupt innerlig och andlig. Ingen missionerande predikant kan tävla med Alvin Aileys hängivna religiositet. Man blir frälst varje gång man ser verket. Även om Alvin Ailey American Dance Theater har dansat Revelations ännu bättre vid tidigare gästspel, så är det trots allt programmets mest gripande upplevelse. När Vernard J. Gilmore desperat dansande anropar Herren i I wanna be ready, så är det hjärtskärande vackert. Jag känner mig helt frälst!

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser